Potatisrevolutionen som höll på bli en riktig revolution

Nr 3/2017

Håkan Blomqvist, Potatis-revolutionen, Hjalmarson & Högberg 2017.
Det är en intressant och därtill lättillgänglig bok som historikern Håkan Blomqvist skrivit om en mycket orolig och samtidigt väldigt betydelsefull tid i Sveriges historia.
För hundra år sedan pågick första världskriget. Det förde med sig att det rådde akut brist på mat i hela landet. Det fick allvarliga konsekvenser. Inte minst under de sista tio dagarna i april 1917 då det förekom hungerdemonstrationer i alla större städer och samhällen i Sverige. Uppskattningsvis deltog en kvarts miljon människor i ett land med fem miljoner invånare.
De som inte hade mat för dagen var arbetare; och det var arbetarkvinnorna som var de mest desperata då det låg på dem att skaffa fram maten som antingen var för dyr eller som inte fanns, så var fallet med potatisen som var ett viktigt baslivsmedel.
Livsmedelsarbetarna spelar en central roll. De omnämns återkommande i boken som aktiva i hungerupploppen. Speciellt framlyfta är tusentals kvinnor som i april 1917 tågade till Mjölkcentralen på Torsgatan i Stockholm för att kräva sänkta mjölkpriser. Kvinnorna kom från arbetarstadsdelen Södermalm där de utgjorde en stor del av arbetsstyrkan på bryggerierna, bagerierna, charkuteri- och konservfabrikerna. Håkan Blomqvist målar med hjälp av insprängda historiska bilder, tidningsartiklar, polisförhör, rättegångsprotokoll och tidigare historisk forskning upp en levande bild av ett annat Sverige, en annan tid, som är en viktig pusselbit för att vi ska förstå vår egen samtid.
Han berättar om det vägval som vi stod inför för 100 år sedan, hur ytterst nära det var att det blev revolution precis som i Ryssland. Han visar hur arbetarnas och arbetarkvinnornas agerande kom att leda Sverige i en annan riktning. Detta trots att de utsattes för väldiga umbäranden som idag är svåra att föreställa sig; arbetarna behandlades inte rättvist av vare sig polis eller rättsväsende.
Viktigt är, enligt honom, att den organiserade arbetarrörelsen, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen lyckades rikta vreden mot den sittande konservativa regeringen. Medvetet slog de in på den parlamentariska vägen och gjorde vad de kunde för att kanalisera hungerprotesterna till politiska manifestationer för rösträtt och regimskifte. Det gick enligt planerna; allmän och lika rösträtt infördes och även åtta timmars arbetsdag, det vill säga krav som funnits med enda sedan partiet bildades nästan 30 år tidigare.