Och så hände det igen! En gång till var det några som sa det jag hört så många gånger sedan jag flyttade till Alby. Nästan alla här säger det! Och det är ju så tydligt att de har rätt.

[Ur nummer: 10/2004] De säger att det är svårt att få kontakt med svenskarna! Att svenskarna är så tillknäppta! Att de verkar så rädda!
Nu senast var det hemma hos en av mina grannar. Hon hade besök av två vänner när jag ringde på för att lämna igen fatet jag fått till låns när hon gav mig att smaka av fetaosten som hennes syster hade gjort, hemma i Turkiet. Jag hade sagt hemma att jag skulle vara borta fem minuter. Men det gick ju inte. Min familj som lett snett mot mig när jag sa det, fick förstås rätt. Fem minuter blev en dryg timme. En glad stund fylld av skratt och prat och te och solrosfrön och russin. Och mänskligt intresse!
Inte kan man bara stanna i dörren!
 
”Ingen frågar hur jag mår”
Kom in! Kom in! Skall du inte sätta dig?!
Vännerna ville veta vem jag var, var jag jobbade, var jag kom ifrån, allt möjligt. Och efter tio minuter diskuterade vi kärlekens olika villkor i Kurdistan och Sverige. Men det är svårt här, suckade han som var från Kurdistan i Turkiet och bott i både Istanbul, Aten och Rom. Här kan man bo i tjugo år utan att någon frågar hur jag mår. I Grekland ville de veta hur jag hade det när jag beställde kaffe. När jag kom tillbaka till samma café hälsades jag som en vän, efter en vecka var jag stamkund och tillhörde dem som fick veta allt som hände i kvarteret.
Men här. Människorna är så rädda för varandra.
 
Våndas bakom stängda dörrar
Vad kan jag som infödd svensk säga, annat än att hålla med? Hur många är det inte som är helt isolerade och inte känner någon? Som bara har kassörskan i snabbköpet att tala med och då bara om väder och priset på varorna de köpt? Hur många studenter är det inte som blir helt ensamma i en korridor full med andra ungdomar? Massor av människor i alla åldrar som inte riktigt vet hur de skall göra för att börja tala med den som bor i dörren intill? Och bakom den dörren vet inte grannen heller hur de skall göra för att ta kontakt. Alla väljer de att titta ned i golvet, rädda för att göra bort sig och våndas sedan ensamma bakom sina egna dörrar.
Det finns massor av svenskar som dör i sina lägenheter utan att någon saknar dem förrän hyran skall betalas.
Det är som att vi saknar en social funktion, människor emellan, vi vågar inte prata med någon vi inte känner. Vi vågar inte glänta det allra minsta lilla på personlighetsdörren. Jag vet inte vad det beror på, men jag tror varken på klimatförklaringar eller på att vi har det för bra. Men fattigt känns det.