När Daria Bogdanska hade skickat Wage Slaves till tryckeriet skrev hon:
”Det här är något jag drömt om i 20 år och jag trodde aldrig riktigt det skulle hända. Det fanns alltid andra som var smartare/tecknade bättre/ hade bättre självförtroende/och gjorde saker bättre än mig och jag trodde aldrig jag skulle bli så bra som dem. Det här gäller allt, teckning, musik, skrivande. Och det är ingen tillfällighet att det tog alla de här åren för mig att tro på mig själv. Det är en fråga om klass. Arbetarklass- och outbildade ungar tvivlar ofta på sig själva och är rädda att ta plats. Så idag är jag glad. Det är stort för mig. Till slut är jag färdig med min bok och det kan ingen ta ifrån mig.”

Bogdanska är en ovanlig bokdebutant. Hon beskriver sin vardag som papperslös arbetare på en av många restauranger som drivs med hjälp av svart arbetskraft. Wage Slaves börjar med att hon anländer till Sverige från Polen för att börja på en serieskola i Malmö och dessutom har hon en kille i Nyköping. Hon fastnar snart i en tuff situation: utan personnummer vill ingen anställa henne, och eftersom hon inte har ett jobb får hon inget personnummer.
Lösningen blir svartjobb och billigt boende. Arbetskamraterna får lön efter hudfärg, ett modernt apartheidsystem. Svenskarna får mest betalt och längst ner hamnar arbetarna från Bangladesh som också är beroende av chefen för sina bostäder. Arbetet är hårt och nätterna sena. Daria spenderar sina dagar på serieskolan och kvällarna på restaurangen men hinner trots det skaffa sig en hel del vänner genom punken. Hon finner en gemenskap som hon har nytta av när hon behöver stöd och ny bostad. Dessutom träffar hon en kille vilket kunde varit perfekt om hon inte redan haft en annan. Osäkerheten på arbetsmarknaden skapar ett osäkert liv och situationen på jobbet är så orättvis att hon bestämmer sig för att försöka göra något åt den.

Men facklig kamp är inte lätt för den som är papperslös och hon hamnar i SAC, det enda facket som då tog emot papperslösa arbetare. Att organisera arbetskamraterna visar sig vara svårt. Till stor del för att arbetskraften inte bara är beroende av krögaren för sin lön utan också för sina bostäder och sina uppehållstillstånd. En facklig organisering för de papperslösa måste av nödvändighet arbeta med deras helhetssituation för att bryta livegenskapen. Men utan att säga för mycket så slutar konflikterna med arbetsgivaren som det ofta gör i verkligheten: i gråzonen mellan seger och nederlag. Och det viktigaste kanske inte är det omedelbara resultatet utan vilken grund som läggs för framtida organisering.

Bara med tanke på bokutgivningen vore det lätt att förstå om Bogdanska presenterade sig som en orädd hjälte. Men hon är mån om att inte bidra med material till den liberala favoritsagan om klassresan. Även om hon i bokens epilog har tagit sig från restaurangen så finns hennes hjärta kvar hos dem som fortfarande jobbar där.
Henrik Johansson
SERIEALBUM.Daria Bogdanska, Wage Slaves, Galago, 2016.