Det är ett stort ansvar som vilat på facken inom industrin, däribland Livs, att sätta det så kallade märket i årets avtalsrörelse. Senast torsdagen den 31 mars var parterna inom industrin tvungna att komma överens. Om de inte gjorde det var risken för konflikt överhängande. Samtidigt gällde det att lägga sig på en nivå som kan bli normerande på svensk arbetsmarknad.
Mot alla odds lyckades parterna komma överens om ett ettårigt avtal på 2,2 procent (löneökningar på två procent och 0,2 procent i avsättning till deltidspension). Det gjorde de bara några timmar innan avtalen på industrins område löpte ut.
Med tanke på hur långt parterna stått ifrån varandra är 2,2 procent en helt acceptabel nivå och borde kunna bli normerande för övriga arbetsmarknaden. Tiden får utvisa om så blir fallet. Det är bara att hoppas på att de andra fackförbunden ser allvaret och inte förlorar verklighetskontakten.
Sedan LO-samordningen sprack den 21 oktober har det tyvärr varit lite av vilda västern. Facken inom industrin ställde i början av november ett lönekrav som låg på 2,8 procent för ett ettårigt avtal. Det skulle visa sig vara mer golv än tak när de andra förbunden presenterade sina lönekrav. 6F – Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko – begär till exempel 3,2 procent i löneökning för ett ettårigt avtal.

Det såg länge mörkt ut för industrins möjligheter att sätta märket och i förlängningen innebar det också att Industriavtalet var hotat. Det fanns anledning att vara bekymrad över detta. Under nästan 20 års tid har Facken inom industrin genomfört samordnade förhandlingar vilket gagnat inte minst Livs medlemmar som kunnat se sina reallöner öka.
Parterna har haft helt olika uppfattning om hur det går för industrin. Det har lett till att de haft mycket svårt att komma överens om lönenivån. Facken inom industrin menade att de tagit ansvar genom att lägga ett krav som låg på samma nivå som för tre år sedan. Arbetsgivarna å andra sidan tyckte att det var för tok för högt och deras utgångsbud låg på under en procent. Det var inte speciellt seriöst och förhandlingsläget verkade länge ganska så låst.
Inte blev det bättre av att arbetsgivarna avvisade medlarnas skiss på ett tvåårigt avtal med hänvisning till att kravet på 2,8 procent om året var för högt för att gå med på ett längre avtal. I ett senare skede ville plötsligt arbetsgivarna ha ett tvåårigt avtal men på låga 1,75 procent per år (löneökningar på 1,65 procent och 0,1 procent i avsättning till deltidspension).
Det var en märklig ordning. Det är arbetsgivarna som köper arbetsfred och det är fackförbunden som säljer den. Så har det varit allt sedan 1938 då Saltsjöbadsavtalet undertecknades. Det var ett arbetsfredsavtal, som innehöll förhandlingsordning och villkor för arbetsfred, som satte punkt för många års konflikter på svensk arbetsmarknad. Det lade också grunden för den svenska modellen.
Det såg länge ut som om en konflikt ryckte allt närmare. Det skulle ha funnits stöd för en strejk, inte minst i Livs där lönenivån är en mycket viktig fråga. De flesta värderar mer i plånboken högre än något annat. Nu får vi ett avtal som leder till högre reallöner utan att försämra konkurrenskraften. Dessutom är deltidspensionen viktig för medlemmarna. Utbyggnaden av den måste fortsätta.