Därför är så många med i facket

Nr 7-8/2017

Vi som väljer att organisera oss fackligt i Sverige riskerar inte livet. Det är ingen handling som kräver något större mod. Det är inte heller så att de som valt att stå utanför facket gör det av rädsla för att bli hotade eller trakasserade. Nej, det vanligaste skälet i Sverige som uppges av oorganiserade är att de tycker att det är för dyrt eller att de inte ser någon mening med att vara medlem.

I debatten är det ofta fokus på de som inte är medlemmar, men då och då kan det vara lärorikt att vända på perspektivet och istället fråga varför så många är med. Vad är det som gör att så många i Sverige och Norden tycker att det är meningsfullt att vara med i facket?
Jag tror att det har med det större sammanhanget att göra. Jag tror att många inser att det finns ett samband mellan hög organisationsgrad och mer rättvis fördelning.

Naturligtvis behövs det en rättsstat, det behövs polis och domstolar som inte är korrupta, demokratiskt valda församlingar, en fri och oberoende journalistik. Allt detta är nödvändigt för en effektiv förvaltning, men det är inte tillräckligt för att få till stånd rättvis fördelning. Det senare kan bara uppnås genom starka fackföreningar.

Jag menar att vi behöver höja blicken och se det större sammanhanget. Vi har nämligen ett större ansvar än vi kanske är medvetna om. Utanför Sveriges gränser blir det allt svårare och allt farligare att vara med i facket. Det visar världsfacket ITUC:s årliga granskning Global Rights Index.

Hot, våld, fängelse, sexuella trakasserier, tortyr men även mord drabbar allt fler fackligt aktiva världen över. I hela 82 procent av de 139 länder som granskats saknar arbetstagare rätten att förhandla kollektivt. Länder där arbetstagare utsätts för våld har ökat från 52 till 59 länder. I mer än hälften av länderna sker inskränkningar i de demokratiska rättigheterna, framför allt föreningsfriheten.

Inom ramen för Global Rights Index 2017 har de tio värsta länderna att arbeta i listats: Colombia, Förenade Arabemiraten, Guatemala, Kazakstan, Bangladesh, Sydkorea, Filippinerna, Qatar, Turkiet och Egypten.Det som framgår är att när facket är hårt trängt så handlar det både om en orättvis fördelning av ekonomiska resurser och politiska system som inte vill skydda föreningsrätten.

På ett lunchseminarium, som bland andra Union to Union bjudit in till för att presentera den årliga granskningen, konstaterades att facket är under attack. Vad vi kan göra åt detta? Var den övergripande frågan som ställdes.

Ja, det som måste vara prioriterat i Sverige är att slå vakt om den höga organisationsgraden. Det har visat sig vara en framkomlig väg till mer rättvis fördelning av resurser. För många är vi en förebild och det ska vi vara stolta över och värna om.

Nyligen besökte representanter från det sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU Sverige (se sidan 10). De berättade om slavliknande förhållanden på vingårdarna. De berättade om hot och våld. Samtidigt har de lärt sig vad solidaritet är i praktiken. Både genom IUL och arbetarna på Orkla i Örebro. Det som de vill, deras högsta önskan, är att få tillträde till vingårdarna för att kunna organisera fler arbetare. Endast så kan de förbättra arbetsförhållandena.