Det finns inga genvägar!

Nr 10/2016

Att gå i väntans tider är tålamodsprövande. Hur svårt kan det vara? skulle man kunna fråga, men det är onödigt raljerande, för det är naturligtvis svårt att ta fram en nationell livsmedelsstrategi som får verklig betydelse.
Vad som hittills framkommit är varken kontroversiellt eller nydanande. Syftet är att utveckla den agrara näringen, öka sysselsättningen och skapa hållbar tillväxt. En förhoppning är att öka Sveriges självförsörjningsgrad av livsmedel som idag ligger på under 50 procent. Visst låter det bra. Frågan är bara hur det ska gå till? Arbetet med att ta fram strategin drog igång i mars 2015. Då sades det att strategin skulle presenteras våren 2016, sedan utlovades den innan sommaren och nu är det oktober som gäller.

Det är många som fått vara med och lämna synpunkter. Sex dialogmöten har hållits runt om i Sverige med dem som jobbar med livsmedel från jord till bord. Det har också funnits en nationell dialoggrupp. Den fackliga rörelsen surnade till då de inte var representerade men de har fått komma till tals på annat sätt.
Så varför dröjer det? Ett svar är att det varit betydligt mer komplicerat och ett mer omfattande arbete än vad man kunnat förutse. Det är många som berörs och det är många viljor som ska jämkas samman. Livsmedelsstrategin spänner också över flera departement. Och så är det den politiska förankringen i riksdagen som vid Mål & Medels pressläggning är ett okänt kapitel. Ingen vet hur lång tid den kommer att ta. Det som sägs är att fruktbara diskussioner pågår. Det är ju bra med tanke på att strategin ska hålla sig färsk ända fram till 2030, alltså över många val och många valdebatter.

Böndernas starka lobbyställning oroar livsmedelsindustrin som är Sveriges fjärde största industrigren. Parterna, arbetsgivare och fack, har varit rörande överens om att fokus måste flyttas från jordbruksfrågor till industrifrågor. Det är ju industrin som står för förädlingen och det är faktiskt där de nya jobben finns. En förhoppning som såväl arbetsgivarna som fack gärna odlar är betydelsen av ökad export och därför förordar man ofta riktade exportsatsningar. Och något annat är kanske inte möjligt, men det är inte särskilt visionärt eller upplyftande, särskilt inte när importen av mat för varje år ökar mer än exporten.
Det behövs bättre och mer långsiktigt betydelsefulla åtgärder. Det är ingen som tror att Sverige kan bli konkurrenskraftigt i det billiga, storskaliga segmentet. Målet måste vara mat med högsta kvalitet och för att den vägen ska lyckas måste livsmedelsarbetarnas kunnande tas tillvara. Det är ju de som förädlar maten.
Några genvägar finns inte. Om maten ska bli av högsta kvalitet och tillverkas effektivt och hållbart så måste arbetsmiljön förbättras. Det måste satsas på kompetensutveckling, det är en fråga om överlevnad. Handelns allt större marknadsmakt måste uppmärksammas som ett problem och formuleras klart och tydligt. Prispressen som handelns egna varumärken, EMV, skapar tränger inte bara ut varumärkesleverantörer från butikshyllorna. Det leder också till allt för låga marginaler och ett allt för stereotypt sortiment.

Så min förhoppning i dessa väntans tider är att den baby, ja den frälsare som ska födas, kommer att lyfta fram betydelsen av fackligt arbete, schyssta arbetsvillkor och behovet av mer kunskap. När livsmedelsarbetarna får frågan säger de att de vill gå fler utbildningar, lära sig mer och utvecklas i jobbet.