Nestlé ska veta: – Vi är alla de 53!

Nr 6/2012

På Nescaféfabriken i Panjang i Indonesien tjänar en arbetare knappt 700 kronor i månaden. Med flera munnar att mätta i familjen är det svårt att få pengarna att räcka. I grannlandet Malaysia tjänar arbetarna upp till sex gånger så mycket och levnadskostnaderna är ungefär lika. Arbetarna på fabriken i Indonesien är organiserade. I åratal har de kämpat för bättre arbetsvillkor och högre löner. När förhandlingarna körde fast beslutade arbetarna sig för att gå ut i strejk. Det var en laglig strejk som blåstes av den 5 oktober då facket och arbetsgivaren kom överens om att arbetet skulle återupptas.
Men Indonesien är ett land där direktörer och personalchefer inte är vana vid att arbetarna använder sig av sina fackliga rättigheter. Samma dag som arbetarna återgick till arbetet slog arbetsgivaren till och sparkade 53 av arbetarna som varit ute i strejk. Ledningen för Nestléfabriken vill statuera exempel. Den ville skrämma arbetarna så att de inte skulle våga förhandla om sina löner igen.

Det är inte vilken arbetsgivare som helst som beter sig på det här sättet. Det är Nestlé, världens största livsmedelsföretag. Det är ett företag som i glassiga broschyrer skryter om hur bra det är på att ta socialt ansvar och värna om mänskliga rättigheter. Ord som klingar väldigt falskt när det nu blivit känt hur företaget behandlat sina anställda i Indonesien som är ett land där det inte finns något socialt skyddsnät för arbetare. Efter att de sparkats av Nestlé har de 53 och deras familjer stått helt utan försörjning. Misstron mot det juridiska systemet är så stor att deras fackförening inte tror på möjligheten att få deras fall prövat i domstol. De känner sig helt rättslösa.
Nestlé försöker slingra sig. Företaget ger olika förklaringar till agerandet i Indonesien beroende på vem som frågar. Men att det handlar om en kränkning av fackliga rättigheter är uppenbart. Det som skiljer detta fall från andra kränkningar är bara att det äger rum långt borta i ett samhälle som inte står eller har stått i medieljuset. Men det förändrar inget för världens fackföreningar som organiserar Nestlés fabriker. Tvärtom, de inser att om Nestlé kommer undan med detta på en plats. Då kommer de att göra så på nästa.

Inte bara arbetarna i Indonesien utan arbetare världen över ställde på IUL:s kongress i Genève krav på Nestlé att återanställa de sparkade kamraterna. IUL lanserade också på kongressen en världsomspännande kampanj ”Vi är de 53” till stöd för arbetarna i Indonesien, se sidorna 12–13.
Innebörden av facklig solidaritet blir här mycket tydlig. Också i Sverige finns en Nestléfabrik. Också i Sverige säljs Nestlés produkter med hänvisning till det sociala ansvar som företaget påstår att det tar. Det är nu hög tid att företaget lever upp till vad det utlovar, också på en plats långt bort från den svenska sommaren.
Nestlé kommer inte att kunna svälta ut de sparkade arbetarna. Pengar samlades snabbt in på kongressen till stöd för arbetarnas kamp. Och IUL har deklarerat att kampanjen ”Vi är de 53” kommer att fortsätta tills Nestlé säger det enda rätta, nämligen att man gjort fel.
Det här är en viktig och mycket symbolisk strid. Det handlar om att världens största livsmedelsföretag ska respektera grundläggande fackliga rättigheter. Vi är alla de 53!