Redan för tio år sedan hade livsmedelsindustrin blivit en mjölkko för riskkapitalisterna. De var inte intresserade av långsiktigt ägande, utan bara av snabb avkastning. IUL, livsmedelsarbetarnas globala yrkesfack, fick syn på det här fenomenet och uppmanade till nationell och internationell facklig kamp mot de allt mäktigare riskkapitalbolagen. Det här var innan de hade gett sig in i välfärdssektorn och LO var inte intresserat av att diskutera kapitalismens avarter. Då handlade det bara om att göra Sverige så attraktivt som möjligt för globala investerare, kanske kunde man tänka sig en blygsam uppförandekod. Sedan kom finanskraschen och Lehman Brothers konkurs i september 2008.

I skriften ”Arbetstagarens guide till riskkapital” analyserade IUL fenomenet och formulerade en strategi som svar på det angrepp mot anställningstryggheten och löneutvecklingen som riskkapitalbolagen utgjorde. Deras tuffa strukturomvandling av industrin tryckte ner lönerna och tvingade vanliga löntagare att ta osäkra lån till sin konsumtion och sina hus.
Riskkapitalbolagen var vid denna tidpunkt inte så negativt omskrivna i media som de är idag, då till och med borgerliga politiker som brukar vurma för marknadskrafterna har velat begränsa deras framfart inom vård, skola och omsorg.
Men faktum är att riskkapitalbolagen beter sig minst lika illa inom den privata sektorn och har gjort det i många år. Mål & Medel uppmärksammade redan 2007 hur EQT, familjen Wallenbergs riskkapitalbolag, agerade som ägare av Findus i Bjuv, vilket höll på att få katastrofala följder för de anställda om inte det lokala facket ingripit.
Därefter har tidningen rapporterat om en rad liknande exempel med inriktning på så kallade utköp (buy-out). Det handlar om kapital med mycket hög låneandel som används i mogna branscher för att köpa företag som sedan rationaliseras och styckas så att ett högre visuellt värde uppstår vid försäljning. Alla kostnader för köpet, alla avgifter, alla räntor på det lånade kapitalet återförs på det köpta företaget.

Riskkapitalbolag som agerar på detta vis tar ofta inte några större risker men kan tjäna svindlande summor, när de jagar dolda tillgångar. Ägandet är kortsiktigt, allt från några månader till maximalt åtta år. De anställda har ofta ingen aning om vilka dessa bolag är som äger företaget där de jobbar. Bolagen är ofta helt anonyma, registrerade på någon plats med låg kapitalbeskattning.
Livsmedelsföretag är intressanta för buy out-kapitalister eftersom de har starka kassaflöden som kan användas för att betala bankräntor. På IUL:s hemsida www.iuf.org/buyoutwatchinfo kan man läsa om riskkapitalbolagens agerande och vad facket kan göra för att skydda medlemmarnas intressen vid en försäljning.