Livsmedelsföretagen kräver oförändrade lägsta löner i årets avtalsrörelse. Det är de inte ensamma om. Sedan i höstas har arbetsgivare och borgerliga partier fört en massiv kampanj för frysta eller till och med sänkta lägstalöner. De påstår att lägre löner skapar fler jobb. Resonemanget är inte nytt. Arbetsgivare har velat hålla tillbaka lönerna i alla tider. Just nu är det flyktingarna som de påstår sig ömma särskilt för, tidigare var det ungdomar och för många år sedan var det hemmafruar.

Samtidigt som arbetsgivarnas engagemang för de grupper som står utanför växer, växer också klyftorna mellan dem som tjänar mycket och dem som tjänar lite. Inkomstskillnaderna mellan näringslivets toppar och vanliga arbetare har aldrig varit större än vad de är idag. Det visar LO:s senaste rapport Makteliten som jämför löneskillnader mellan vanliga löntagare och Sveriges maktelit.
Det går idag nästan 54 industriarbetarlöner på en genomsnittligs vd:s inkomst vilket är en ökning sedan förra året. Konkret innebär det att en näringslivstopp tjänar mer än 1,5 miljoner kronor i månaden, medan en industriarbetare tjänar 28 300 kronor. Ifall hen inte är livsmedelsarbetare för då tjänar hen 24 500 kronor och är hen bageriarbetare så är det en tusenlapp mindre.

Målsättningen för oss i Sverige måste vara att alla ska kunna leva på sin lön och att det ska räcka med ett jobb för att försörja sig. Det man skulle önska är att de som propagerar för sänkta löner hade mer verklighetskontakt. För de som hörs i debatten är alltid de priviligierade som själva har höga löner. Skulle de klara att leva på de löner som de säger att den tänkta lågavlönade klassen ska klara sig på? Jag har svårt att tro det.
Diskussionen borde i större utsträckning handla om hur det ska gå till att höja lönerna för att minska klyftorna och stärka tryggheten. Det gäller självklart att ha koll på hur stort löneutrymmet är. Vad tål den exportberoende industrin? Hur viktigt är det att värna om märket? Här går meningarna isär men det är en seriös diskussion.

Den nya LO-rapporten Lön eller sysselsättning eller bådadera visar att det är en dålig idé att hålla tillbaka lönekrav i avtalsrörelsen för att skapa fler jobb. Det löneutrymme som inte tas ut i centrala förhandlingar kommer att tas ut i lokala förhandlingar. De som har marknadens vind i ryggen blir vinnarna och ofta är det tjänstemän och konsulter som redan ryckt ifrån i löneligan. Det bästa vore om arbetsgivarnas organisationer släppte drömmarna om att göra Sverige till ett litet USA där man som låginkomsttagare behöver flera jobb för att försörja sig och istället deltog i en allvarlig diskussion om vilka satsningar som behövs framåt.

Vi vet att det behöver byggas bostäder. Vi vet att det behövs satsningar på infrastruktur och utbildning. Vi vet att det behövs yrkeskunniga livsmedelsarbetare som producerar livsmedel av hög kvalité och som svenska konsumenter med tillräckligt höga löner kan efterfråga. Det är mot det siktet ska ställas.