Tid för att orka med jobbet

Nr 9/2016

Sedan 1971 är det 40 timmars arbetsvecka som gäller i Sverige efter att riksdagen fattat beslut om detta. Sedan 1978 har vi fem veckors lagstadgad semester. Därefter har det inte fattats några beslut om generell arbetstidsförkortning. Om man bortser från de två utlovade semesterdagarna som drogs tillbaka i krisuppgörelsen på 1990-talet.
Krav på sex timmars arbetsdag har förts fram med jämna mellanrum. Periodvis har frågan haft stöd men det har aldrig varit tillräckligt starkt för att få till stånd en förändring.
En ung forskare vid Stockholms universitet, Linn Spross, har följt hur de politiska besluten om arbetstidsförkortning motiverats från början av 1900-talet fram till våra dagar. Från början var det frågan om en investering i arbetarskydd och nyttig fritid, därefter handlade det om ett val mellan löneökning och fritid, idag betraktas arbetstidsförkortning som en kostnad som varken stat eller arbetsgivare anser sig ha råd med.

Idag ligger tvärtom fokus på att jobba mer och inte mindre. Det är därför lätt att förutspå att Isabella Lövin, Miljöpartiets språkrör, kommer att stöta på motstånd, när hon nu tar strid för kortare arbetstid, vilket hon gjorde i sitt sommartal i slutet av augusti. Hon vill se en 35 timmars arbetsvecka som ett första steg och motiverar detta med att det skulle minska stress och sänka sjukskrivningstal, alltså en fråga om arbetarskydd. Frågan är om hon kan få gehör för sitt krav med hjälp av denna motivering.
Fackföreningsrörelsen har kämpat med frågan och det finns exempel på fackförbund som lyckats hitta lösningar avtalsvägen även om arbetsgivarna varit minst sagt motvilliga.
Ett exempel är faktiskt det arbetstidskonto som livsmedelsarbetarna förfogar över på 47,5 timmar i Livsmedelsavtalet. Men det har inte uppnåtts utan kostnad, det har tagits från löneutrymmet. Detsamma gäller den deltidspension som Livs kämpar för att bygga ut.
Om arbetsgivarna ensidigt fått bestämma hade varken arbetstidskonto eller deltidspension blivit verklighet. Så är det ju. Det här har stött på hårt motstånd, inte minst arbetstidskontot som är en nagel i ögat på Livsmedelsföretagen och något de helst skulle vilja slippa.

Samtidigt vittnar många om allt tuffare arbetsförhållanden inom livsmedelsindustrin. Skiftarbete blir allt vanligare. Konkurrensen, handelns liberala öppettider och de ökade kapitalkostnaderna i form av robotar har tvingat fram att fabrikerna går dygnet runt.
Och vi vet att det sliter på kroppen att jobba skift. Det är därför nattarbete kräver dispens. Forskningen har visat att de oregelbundna arbetstiderna ökar risken för både bröstcancer och för prostatacancer, våra två vanligaste cancersjukdomar. Det finns också belagt att risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar med stress.

Så hur hanterar vi detta fackligt? Tror vi att det är realistiskt med ytterligare en generell arbetstidsförkortning som Miljöpartiet föreslår? Eller ska vi bara tänka ekonomi, begära kompensation för slitet i form av högre OB? Men hur går det då med hälsoriskerna? Självklart ska obekväm arbetstid synas i plånboken men framför allt måste det till en rejäl arbetstidsförkortning för alla som jobbar skift så att kroppen kan återhämta sig.
Ett krav som också stressforskaren Göran Kecklund har vetenskapliga belägg för.