Varför är arbetsgivarna rädda?

Nr 4/2018

Det är viktigt att prata politik inför valet den 9 september. Inte minst gäller det att prata fackliga frågor. Som alltid är det mycket som står på spel och ibland är det svårt att ta in vad en borgerlig valseger skulle innebära för anställningstryggheten och möjligheten att få en lön som det går att leva på.
När den borgerliga alliansen vann valet 2006 så var det många väljare som blev förvånade över den politik som den regeringen bedrev; de hade inte förväntat sig att a-kasseavgiften skulle chockhöjas eller att välfärdssystemet skulle börja nedmonteras. De trodde att allt bara skulle rulla på som vanligt, fast med en annan regering, men efter den socialdemokratiska regeringens förlust blev de varse om att så inte var fallet.

Det är därför väljare som har vanliga LO-jobb, som livsmedelsarbetarna, behöver vara påläst. Arbetsmarknadsfrågor lyfts inte fram i valbevakningen av de stora medierna och om de skriver eller gör inslag så är det sällan utifrån ett fackligt perspektiv. Det är därför bra att LO satsat pengar på samtal med medlemmarna om vad valet handlar om, nämligen rättigheter i vardagen.
Allt för många medlemmar känner att otryggheten på arbetsplatserna brer ut sig. Självklart ska de då inte lägga sin röst på partier som har för avsikt att förvärra denna otrygghet.

Svenskt Näringsliv, som representerar 60 000 medlemsföretag, vill inte ha den typen av diskussioner på arbetsplatserna och gick därför i slutet av januari ut med en rekommendation till sina medlemsföretag att ”säga nej till politik på jobbet”. Det var samma dag som LO höll sin valupptakt i Folkets Hus i Stockholm för 700 deltagare från 14 medlemsförbund, däribland ett 20-tal deltagare från Livs.
I grunden är det en fråga om makt. Svenskt Näringsliv vet att en borgerlig regering kommer att tillvarata arbetsgivarnas intressen. LO vet att en socialdemokratisk regering ser till arbetstagarnas.

Livsmedelsföretagen, Livs motpart, har lydigt hörsammat Svenskt Näringslivs rekommendation och i ett cirkulär till sina medlemsföretag gett dem riktlinjer att begränsa politisk verksamhet på arbetsplatsen. Livs har i sin tur gått ut med ett cirkulär där förbundet betonar rätten att tala om politiska frågor på arbetsplatsen så länge det inte stör arbetet.
Lite skämtsamt har det kallats för cirkulärens krig. Men det är allvarligare än så. Är det något som är nödvändigt och som är vitaliserande för demokratin så är det politiska samtal mellan pålästa väljare som har satt sig in i vad de olika partierna står för. Och var sker det om inte på jobbet med arbetskamraterna? Det är något som arbetsgivarna borde bejaka och inte vara så rädda för.

En klok arbetsgivare borde inse att det inte är politiska samtal på jobbet som är det största hotet utan passiva, ointresserade arbetare som inte går till valurnorna. Det är ett lågt valdeltagande och politikerförakt som är den stora faran och inte det politiska engagemanget.