Om inget oväntat har inträffat efter att denna tidning trycktes så har regeringen utlyst extraval den 22 mars. Det innebär att valrörelsen snart drar igång för fullt med allt vad det innebär. Var det ett klokt beslut? Frågan förefaller vara felställd. Regeringen hade inget val.
Vänstervindarna var inte tillräckligt starka i höstens riksdagsval för att regeringen skulle få egen majoritet. Stefan Löfven, som lett en minoritetsregering, har efter bästa förmåga försökt få till stånd blocköverskridande lösningar, men inte lyckats. Att spekulera om hur dessa samtal gått – var det ärliga, tillräckligt ihärdiga – är meningslöst.

När Sverigedemokraterna utnyttjade det låsta läget till att rösta på alliansens budget, istället för att lägga ner sina röster enligt praxis, var det ett nytt läge. Samtidigt meddelade SD att man hade för avsikt att fälla varje regering som väljer att föra en politik som leder till ökad invandring (med andra ord flyktingmottagande) och ger Miljöpartiet ett avgörande inflytande över svensk migrationspolitik.
Presskonferensen som Stefan Löfven höll den 3 december gjorde ett mycket starkt intryck. Det märktes att de borgerliga politikerna till att börja med blev tagna på sängen. Det här hade de inte väntat sig. Därefter har deras ilska tilltagit och även deras svartmålning av Stefan Löfven som statsminister.
Han är svajig. Han saknar ledarförmåga. Han har varit ordförande för IF Metall och förstår inget av det politiska spelet. Han saknar de kunskaper, de skolor och den bakgrund som Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt hade eller för den delen den nya moderatledaren Anna Kinberg Batra har. Är det så vi ska tänka? Är vi efter åtta år med alliansen tillbaka till ett tänkande där några är födda till att ha makt och andra – det stora flertalet – är födda till att vara underordnade? Jag vägrar acceptera den tanken.

Stefan Löfven har ett annat äss i ärmen. Han vet vad facklig internationell solidaritet är och den styrka som kan baseras på universella värden: varje människas rätt till trygghet och ett värdigt liv, oberoende av nationell tillhörighet eller brist på densamma.
Extravalet kommer att visa vägen. Det som de borgerliga lite föraktfullt kallat vänstersväng är en omläggning till en mer rättvis och solidarisk politik. Det är det som den rödgröna regeringen lade grunden för med sin första budget. Bland annat skulle den höga arbetslösheten aktivt bekämpas. Taket i a-kassan skulle höjas. Arbetsmiljöverket skulle få mer resurser. De med höga löner skulle få betala mer i skatt. Det är viktigt att hålla fast vid dessa strävanden. Ett jämlikt samhälle är också den bästa medicinen mot främlingsfientlighet och rasism. Ett bättre Sverige för alla, var också vad många, många väljare gav uttryck för vid förra valet. Det kommer de att göra igen, och de kommer att bli ännu fler, var så säker!