Hur många löss behövs för att det ska bli en folkrörelse? undrar Lusen, som sitter uppflugen i en bokhylla på tidningens redaktionsrum och gnager på en artikel om ”automation” i den välsmakande jubileumsutgåvan av Folket i Bild, som gavs ut 1984 i urval av Ivar Öhman för att uppmärksamma att tidningen skulle ha fyllt 50 år. Som mest såldes Folket i Bild i 200000 exemplar året före andra världskrigets utbrott, 1938. På arbetsplatserna fanns en kader av frivilliga som gjorde den till en folkrörelse. Ett sådant ombud var Erik Johansson, arbetarförfattare och livsmedelsarbetare som hade tidningen upplagd på sitt bokbord i fabriken på 1950-talet.
Erik Johansson berättar om det i ett förord i jubileumsutgåvan. I den egna debutromanen Fabriks­människan, som kom på 1970-talet, konstaterar han att böcker i fabriken, även konst, många gånger betraktades som opassande, produktionshämmande. Det var ett otyg som inte hörde hemma där, trots att det med bokens hjälp kan vara möjligt att öppna kontaktvägar mellan människor i över- och underordnad ställning.
– Det är alltså inte fakta, nyheter eller avslöjande grävjobb som gör det, utan prosa som gestaltar och uttrycker människors perspektiv, konstaterar Lusen.
”Tidningen som var en folkrörelse” lades ner 1962 på grund av dålig ekonomi. Bonniers köpte den och lovade att föra det stolta kollektiva arvet vidare. Hur någon verkligen kunde tro på ett sådant löfte är ett mysterium. Inom något år föll upplagan och Folket i Bild blev omgjord till FiB Aktuellt med ett par sidor gladporr som dragplåster.
– Så kan det gå med en tidning om ägaren vill hänga med i tidsandan, mumlar Lusen från sin upphöjda position.
Han gnager i sig en artikel från 1956, nummer 5, om ”Fabriker utan arbetare”. Där står att ”automation” är ett nytt och spännande ord. I Amerika räknar man att utvecklingen kan leda till 4-dagarsvecka 1970. Driftstopp och ekonomiska kriser försvinner. Men under en omställningstid kan det skapas arbetslöshetsproblem.
– Tja, där står vi idag. Vi har haft en fantastisk teknisk utveckling av automation och skulle utan problem kunna införa 4-dagarsvecka åt alla om vi bara kunde lösa klassproblematiken, som har med fördelningen och behoven att göra, men det kan vi inte.
Så här skrev Erik Johansson: På kvällen är det fackföreningsmöte. Ovanligt många har kommit. Frågan ställs om dagordningen kan godkännas. En av mötesdeltagarna långt bak i lokalen reser sig upp:
– Ordförande! Kan vi diskutera – Livets mening?