[Ur nummer: 04/2005] På tangentbordet hoppar lusen med stor skicklighet från tangent till tangent för att undvika de snabba fingrarnas dödliga tillslag. – Stopp, stopp, stopp, kraxar han, andfådd och sittande på den breda Enterknappen, beredd att hoppa undan, beredd att fly.
Han pratar underligt. Han har lagt sig till med någon slags invandrarbrytning.
– Lyssna på mig, nu, säger han. Sluta nu. Idiot. Äckel. Mammaknullare!
Lillfingret stannar i luften.
– Vad sa du?
– Äntligen. Nu slutade du. Det är ju ingen mening att smattra på så där. Det är farligt också. Försök tänk efter innan du skriver. Det blir inget vettigt sagt annars. Alla budskap kan inte skrikas ut på en och samma gång.
– Men vad var det du sa?
– Jag sa att du skulle sluta. Och jag sa idiot.
– Ja, men du sa något mer. Du sa något som man inte säger. Det heter inte så.
Lusen ser nöjd ut. Han hoppar ner från den stora vita knappen och kilar snabbt upp för den grå kanten på bildskärmen och stannar på mitten, grinar upp sig och säger:
– Du har inte pungkulor för att säga det till dem i ansiktet. Och alla skriker högt. ”Livsmedelsjobben flyttas ut”. Till vem flyttas de ut och varför? frågar jag. Fattar du?
– Nej, jag vet inte vad jag ska förstå eller vad det är du pratar om. Och hör nu på, lilla lus, man säger faktiskt inte att någon saknar pungkulor. Det skulle i sådana fall bara betyda att personen är sjuk och i behov av läkarvård.
Lusen har satt sig ner. Rösten är fortfarande lite uppjagad, när han säger:
– Din mamma!
– Ja, vad då min mamma? Vad har hon med saken att göra? Jag försöker skriva. Lämna mig i fred. Livsmedelsföretagen och jordbruksministern säger att exporten har ökat. Vi säljer mer och mer ost.
– Son till en hora!