Som ansvarig för denna lilla ludna krönika är jag inte alldeles okunnig om utrikespolitik. Jag tänkte en gång söka befattning som underrättelseofficer och har påbörjat en uppsats i politisk islam.

Nu skulle jag vilja ta upp konflikten mellan ”den feministiska utrikespolitiken” och avtalet med Saudiarabien, alltså den debatt som var aktuell i våras.

Själv tyckte jag att att avtalet borde ha lämnats orört och därmed förlängt i fem år. Dels för att det uppfattas som en fientlig handling att säga upp avtal, dels för att avtalet i sig skulle ha gett oss tiofalt tillbaka och då tänker jag inte bara i exportintäkter.

Avtalet med Saudarabien gav oss en prioriterad ställning i kampen mot terrorister  och det var mycket uppskattat av USA. Vi fick som tack resurser och information som få NATO-länder har tillgång till.

Det finns något skenheligt över den här debatten. Som socialdemokrater är vi stolta som tuppar när vi pekar på Jan Eliassons position som vice generalsekreterare i FN och andras framgångar, men vi är mindre benägna att nämna vilket pris dessa framgångar och denna maktposition har.

I morse läste jag en TT-notis om en 55-årig indisk hushållerska som uppgav för BBC att hon hade fått handen avhuggen av sin arbetsgivare i Saudiarabien. Det var ingen lätt läsning. Jag blev berörd. Jag är fortfarande berörd.

Hon berättar att det var när hon försökte rymma som en kvinna i hemmet högg av hennes hand. Under de tre månaderna som hon hade arbetat i det saudiska hushållet, som en av fem anställda, blev hon misshandlad.

Indiens utrikesminister Sushma Swaraj, som också är kvinna, protesterade och sa att ”Det här är oacceptabelt”.

Och så är det. Det är för vidrigt. För ett halvår sedan tänkte jag att den feministiska utrikespolitiken var ett missfoster av rang. Att det var en del av den globala folkrörelse som Margot Wallström är motor för, HeForShe-kampanjen.

Nu tänker jag inte längre så. Jag ser mig inte som en ”Global Champion”. Jag tar av mig hatten och bugar inför utrikesminister Margot Wallström. Jag har sett den apokalyptiska elden. I kväll läser jag Judith Butlers ”Könet brinner”.