När en författare blir stor får han eller hon en gata, en park eller kanske ett torg uppkallat efter sig. Det är en ärofull tradition som inte varit så vanlig i Sverige, men desto vanligare i länder med många ärofulla personer som i Frankrike och USA.
Det största är ju att få en hel internationell flygplats uppkallad efter sig så att ens namn lyser i varje ankomst- och avgångshall i hela världen. Riktigt så stora brukar inte författare bli, men generaler och presidenter kan bli det som till exempel Charles de Gaulle i Paris och John F. Kennedy i New York.

Från att ha legat i bakvattnet vad gäller att namnge olika företeelser med ärofulla författarnamn har Stockholm under senare år gjort en anmärkningsvärd upphämtning. Nu är det radikala skribenter och arbetarförfattare som med sina namn får förgylla vår tillvaro.
Lusen märkte det när han skulle köpa ett bröd på Swedenborgsgatan på Söder. Där fanns en onsdagslimpa gjord på råg som var döpt till Ivar Lo-limpan.
– Vad roligt, sa Lusen, när han köpte onsdagslimpan. Ni har döpt det goda brödet efter den stora arbetarförfattaren.
Den unga expediten såg ut som ett frågetecken.
– Nej, sa hon. Det är lokala gator och parker som vi utgått från. Den här limpan har vi uppkallat efter Ivar Lo-parken.
Bättre än så kan det inte bli, tänkte Lusen. Ivar Lo är inte bara en park. Han är också en lokalt uppskattad limpa.

Samma underbara öde har nu drabbat Peter Weiss som i år skulle ha fyllt 100 år.
När Lusen smet iväg från redaktionen bakom LO-borgen för att äta lunch upptäckte han att det i korsningen Barnhusgatan-Drottninggatan fanns en skylt nerkörd i asfalten. På den stod det ”Peter Weiss Plats”.
– Perfekt, tänkte Lusen. Det här skulle den politiskt radikale och modernistiske författaren ha uppskattat.
Författaren till Motståndets estetik har till slut fått en fysisk förankring i staden.