De gamla måttordens sinnlighet

Nr 2/2017

I gamla böcker råkar man på dem, de gamla måttenheterna. Där står det tum, aln, fot, famn… Och även om många i dag inte vet exakt vad de står för, så talar orden till oss. De berättar om en annan mer fysisk och sinnlig värld.
De gamla måttorden baserades på kroppen. Tum stod förstås för tummen, aln betydde vanligtvis längden av underarmen (eller mer exakt armen från bågen till långfingrets spets), en fot var längden av en fot, tvärfot bredden och en famn så mycket man kunde bära i sin famn. På en höft.
Även i matlagningen använde man kroppen som mått. En nypa salt (som i viss mån brukas än idag), man kunde skära gravlaxen en fingerbredd (cirka 1,85 centimeter) eller lägga i några nävar bönor i en gryta. Eller kanske bara en handfull.

Orden existerade också i verksamheter där man använda ögonmått, handlag och känsla när man exempelvis skulle laga mat. Kunskap överfördes genom härmning och vana. En matlagare hade god råvarukännedom, visste hur man bedömde köttets mörhet, fiskens färskhet, grönsakernas bästa tid.
Många äldre mått baseras också på redskap och andra tingestar. Man mätte volym i matskedar, skäppor, kannor och spannar. Det vägdes i skålpund (oftast 425 g) och skeppund (cirka
170 kg). Eller så hänvisade termerna till en aktivitet. Man kunde promenera några pilskott, stenkast, spjutkast eller ett yxkast långt.
Under industrialismen ändrades måtten radikalt. Redan under upplysningen hade man i vetenskapliga kretsar efterlyst mer enhetliga, exakta och kompatibla mått. Ludvig XVI av Frankrike gav en grupp forskare uppdrag att skapa ett sådant system. Man utformade metersystemet med siffran tio som bas.
Men det dröjde över franska revolutionen (1789) och Napoleons statskupp (1799) innan meter, gram, kilogram och alla de andra tiobaserade måtten antogs officiellt.

Det nya systemet byggde på vetenskapliga utgångspunkter, inte på den vardagliga världen. Genom Napoleons erövringskrig spred sig det decimala systemet, och i Sverige anslöt vi oss officiellt till det 1878 med en tioårig period för omställning.
Naturligtvis var denna reform, som till sist blev global, enormt praktisk. Den nya industriella världen krävde översättbarhet och universalitet för att handel, konstruktion, tillverkning och kommunikation skulle fungera smidigt.
Men de nya strikta enheternas dominans berättar också om att en värld försvann. Där kroppens förhållande till naturen, till markerna, till – inte minst – maten försvagades.
Under 1900-talet sjönk den hantverksmässigt gjorda matens status. Fabriksmat blev vanligare, för att inte säga dominerande. Detta var förstås på många sätt enormt bra. Generellt sätt blev maten renare, hade jämnare kvalitet och lägre pris. Priset var förstås att födan centraliserades och likformades. Och att den sinnliga kunskapen försvagades.
I dag lever vi i hög grad frikopplade från naturen, från råvarorna och från vårt kroppsliga samspel med dem. Många av oss litar inte på våra sinnen när vi ska bedöma färskhet, mognad, storlek och sådant som behövs när man ska laga mat med känsla. Kanske är det därför många ändå älskar hederlig matlagning från grunden? Jämte handarbete och slöjd ger matlagningen en möjlighet för människan att använda intuition och kropp för nytta och njutning.