”Kanske skulle vi ändå
vara lika lyckliga, bara vi fick äta en god skiva smörat bröd med god korv…”

[Ur nummer: 09/2011] Isomras var jag på semester i Halland. Jag satt och åt frukost i solen utanför släktens gamla sommarstuga. Mjölken var lokalproducerad, brödet kom från Halmstads gamla brödkooperativ och var bakat på halländsk säd, osten hade ystats i Kvibille i samma landskap, likaså var lökkorven halländsk.
Det låter lite präktigt, men det var inget som jag hade behövt leta efter i butiken; allt fanns där och köptes inte bara av sådana som jag, som är extraintresserade av mat, utan av alla och envar.
För mig lägger det till en särskild dimension att äta närproducerat. Och det är ingen ogrundad myskänsla; det är inte hopplöst nostalgiskt att vilja att livsmedel i så stor utsträckning som möjligt ska vara lokala – det är sunt förnuft. Det är ett obestridligt faktum att vi belastar jorden med på tok för mycket utsläpp från flyg och lastbilar som kör varor över hela jordklotet. Ja, det har sagts ofta, men det behöver tydligen sägas igen och igen.

Det är snöd vinningslystnad hos globala företag som har gjort att till exempel många utvecklingsländer gått från ett hållbart jordbruk som kunnat försörja befolkningen till att specialisera sig på vissa exportgrödor, som till exempel kaffe och tobak, som sedan visat sig inte ge tillräcklig avkastning för att kunna föda landets invånare.
Det är en process som beskrivits till leda av FN-organ och hjälporganisationer. Men det är också en anledning till att vi i den rika delen av världen har kunnat köpa så billig mat länge nu.
Det finns olika sätt att attackera detta problem: ett annorlunda långsiktigt bistånd, höjda skatter på transporter samt upplysning och debatt. Men engagemanget från många politiker är svagt. Vem vågar gå ut och säga att maten ska bli dyrare? Men det borde de göra.

Ja, på lång sikt måste vi betala mer för vår mat. Inte bara för att den oftare ska vara närproducerad, utan också rättvisemärkt, ekologisk och utan onödiga tillsatser. Vi ska inte kompromissa med något av detta.
Men den rådande ekonomiska turbulensen och olika svältkatastrofer i världen väcks tankar om vår förhållandevis höga levnadsstandard här i landet. Troligtvis måste Europa, USA och andra rika områden sänka sin relativa standard jämfört med resten av världen. Antingen gör vi det mer eller mindre frivilligt eller så kommer vi att bli tvingade.

Att kämpa för rättvis, tillsatsfri, närproducerad eko-mat kan kännas som lyx i detta sammanhang. Något för priviligerade matnördar. Nej, tvärtom är alla dessa krav långsiktiga och kloka. Färre tillsatser kommer att göra oss friskare, ekologiskt jordbruk bibehåller jordens humusnivå, håller luft och vatten rent, producerar nyttigare mjölk och kött (visar allt fler undersökningar). Rättvisa arbetsförhållanden skapar bärkraftiga familjer i tredje världen (och även i Sverige där livsmedelsarbetare och restauranganställda tillhör de minst gynnade grupperna), närproduktion ger färre miljöbelastande utsläpp och så vidare.
Vad som tycks saknas idag är ett långsiktigt perspektiv hos de styrande. Vi skulle behöva ha politiker som modigt gick samman för att lägga fast stabila spelregler för hela livsmedelsektorn. Idag håller man fast vid ett slags kedjebrevsekonomi som kommer att drabba våra barn och barnbarn mer än oss. Det är förstås helt galet.

I debatter och valrörelser underkänns också människor i allmänhet när politikerna hela tiden fixerar sig vid privatekonomiska frågor. Hur mycket får du om du röstar på parti x, hur mycket ger y-partiets förslag dig i handen? Vi är klokare än så, vi är vuxna nog att se längre än till ytlig standard. Undersökningar visar också att lyxig standard inte ger några högre lyckonivåer, kanske få vi söka lyckan inte bara i standard?

Det finns de som har det ekonomiskt kärvt här i landet, men det är inte till dem som politikernas frierier vänder sig, utan till den kanske två tredjedelar av befolkningen som redan har det tillräckligt bra, på ett materiellt plan. Om de utsatta som lever i Sverige drabbas av höjda matpriser, så bör detta kompenseras med en vettigare utjämningspolitik.
Dyrare mat skulle inte behöva betyda att vi bara ska äta råggröt och saltfläsk här i landet, som det var förr. Men kanske att vi få dra in på annat, kanske får vi samåka till jobbet och dessutom inte köpa lika mycket prylar, lika snabbt. Kanske får vi bo lite trängre. Och slänga mindre mat. Skulle det göra väldigt ont för de flesta här i landet?
Kanske skulle vi ändå vara lika lyckliga, bara vi fick äta en god skiva smörat bröd med en god korv eller en smaklig ost? Så kändes det i alla fall den där sommarmorgonen.