Det finns mycket att vara stolt över när det gäller svensk matproduktion. Inom djurhållningen får alla grisar behålla sin knorr och både grisar och nötboskap har större utrymme att röra sig på. All tamboskap bedövas innan slakten. Antibiotika och tillväxthormoner är inte tillåtet.
Vi kan också vara glada över att Sverige ofta tillhör de mer radikala länderna när det gäller fiskeriförhandlingar och kemikaliefrågor. Krav bildades redan 1985, och Sverige var också tidigt ute med mikrobryggerier och ett nyvaknat mathantverk.

Men nu är det nog ändå dags av vi slutar vara självgoda för på många områden börjar vi halka efter. Det märks inte minst i butikerna. Visserligen ökar försäljningen av ekologiska, rättvisemärkta och småskaliga livsmedel. Men om man jämför med att gå i matbutiker i Storbritannien eller Tyskland så känns det ändå som att vi står och stampar. Och inom jordbruket har besprutningarna ökat dramatiskt. Östersjön är ett av världens giftigaste hav och hållningen av tamfågel är inte alls som den borde.

När det gäller mikrobryggerier verkar Danmark, som var sena i starten, rusa om oss rejält, och Finland och Estland får också mer och mer lokal och småskalig mat. Nu är det ju ingen tävling mellan länder, men det är farligt att slå sig till ro. Det finns en stor risk att de progressiva matprodukterna hos oss bara blir en tjusig grej man kan stoltsera med, men att själva grundbulten av matproduktion inte tar ekologisk hållbarhet, sociala dimensioner och hög kvalitet i beaktande.
Mycket beror den långsamma utvecklingen på att det inte förs en entydig matpolitik, varken på lokal nivå eller från regeringshåll. Det som saknas är en långsiktig plan för att förvandla hela sektorn för matproduktion. Självklart måste målet vara att hela jordbruket ska genomsyras av kretsloppstänkande och ekologi. Även om det kan ta tid.

Nyligen var jag på reportageresa i Irland och såg bland annat ekologisk och varsam odling av lax. Där har man proklamerat ett långsiktigt mål att bli ledande i världen när det gäller ekologi. Det irländska Bord Bia, ungefär motsvarande Krav, en oberoende men statsunderstödd sammanslutning, arbetar för att genomföra Food Harvest 2020 – ett mål att genomgripande göra produktionen i skogen, på åkrar, i sjöar och hav hållbar och miljövänlig. Men det smarta är att hållbarheten hela tiden fokuserar även på lönsamhet. Att man ser det gröna, småskaliga och samhällsnyttiga som en konkurrensfördel.
Varsam fiskodling gör att kvaliteten på fisken blir bättre, så att man kan ta ut högre pris. Och att man inte föröder vatten och därigenom framtida produktion. Att minska eller helt ta bort besprutningar kan bli kostnadssänkande om man gör det på rätt vis. Det finns många liknande exempel.

Tankarna bakom programmet är långsiktiga och kloka. Vi borde göra något liknande i Sverige, inte som nu när enskilda progressiva beslut blandas med kontraproduktiv slapphet. Vad vi behöver är klarare signaler från politikerna att långsiktigt förändra hela jordbruket och livsmedelsförädlingen, för att kommande generationer ska kunna äta sund och bra och läcker mat. Sverige har ett starkt rykte i omvärlden om att vara ett miljövänligt land. Nu gäller det att vi lever upp till det.