Fattigt Lappland ger lust till ny matlagning

Nr 12/2016

Vi lever i en tid när många vill glömma sitt ursprung. Folk slänger bort sina gamla ärvda möbler och köper nytt. Man totalrenoverar hus och lägenheter. Byter planlösning, flyttar väggar, och ytbehandlar. Minnena, spåren av det förgångna, hamnar på tippen.
En sådan kollektiv glömska verkar ofta träda in när människor får det materiellt bättre. Medel-klassen i Sverige – som i genomsnitt sett stora reallöneökningar de senaste 30 åren – verkar ha ett enormt behov av att nyskapa sig själva. Det gäller inredning, kläder men också seder. De nyfina vill veta hur man la besticken korrekt på överklassmiddagar för hundra år sedan, eller hur man utför en bordplacering som högborgare och adel. Idealen hämtas från några få procent av en historisk population – dåtidens överhet.
Att de flesta här i landet, från norr till söder, stammar från en fattig, knogande lantbruks- och arbetarbefolkning, det verkar inte vara värt att komma ihåg. Det är en sorglig glömska – att överge sina rötter och traditioner.

Nåväl, det finns också intresse för den egna historien, hos nördar, hipsters, etnologer, radikaler, hantverksvurmare och många andra. Och för dem har det kommit ett praktverk. Det är Lilian Ryds ”Urfödan. Om självhushållets mat hos folk i Lappland.” (Ord & visor förlag)
I nästan trettio år har författaren intervjuat äldre svenskar och samer i Lappland. Hon har frågat dem om matvanor, beredningsteknik, kläder, utrustning och odling förr, och redovisar många fina vittnesmål. Det berättas om hur man saltade, torkade och rökte kött och fisk. Hur man klarade kokkaffet med torkade abborrskinn, kokade kaffet på snö, stekte vilt på pinnar, lagade ekorrsoppa, långmognade kött i kåta och mjölksyrade sik och abborre på samma vis som surströmming.
Olika äldre vittnar också om hemsmör (gjort på mjölk från fjällkor) med en rikare arom än vårt vanliga smör från spannmålsuppfödd boskap, om underbara tunnbröd, mustiga renkok, om tillredning av hare, björn och lodjur, om kokkärl och egenhushållning. Det är en ny – eller snarare en gammal men återupptäckt – värld som skildras. Det är spännande som sjutton. Som ett slags kollektivroman där en detaljerad och sinnlig tillvaro träder fram. Det är som om man känner doften av stekt renmärg eller pannstekt amerikafläsk när man vänder på bladen.
Boken skildrar också hur gränsen mellan samiskt och svenskt är mycket mer komplex än många tror. Samer och nybyggare (svenskar) hade ofta utvecklat samarbete och samexistens, och många var tvåspråkiga. Ja det fanns till och med nybyggare som bara kunde samiska.

Lapplands historia är i sig viktig, men den tangerar också till stor del det förflutna i resten av Sverige, med självhushållning, hantverksskicklighet, fredlig samarbete och konflikter. Det särskilda med nordligaste Sverige och Sampi är att moderniseringen kom sent. Därför kan människor där än i dag berätta om vardagliga rutiner och smakupplevelser som i andra delar av landet varit glömda i flera generationer.
Materialet i ”Urfödan” är helt enkelt ovärderligt för den som vill förstå allmogens historia. Och när man avnjuter den inser man att det inte är många generationer sedan som Sveriges befolkning levde under ekonomiskt knappa förhållanden med många umbäranden, men också med en annan samklang med det praktiska livet i en både sinnligare och mer handfast värld.
Om vi höll vårt ursprung mer levande i våra sinnen, kanske vi skulle se på vår nuvarande situation med ett djupare perspektiv.
Kanske skulle vi också uppskatta vår livssituation mer om vi påminde oss om slitet och nöden förr. Kanske skulle vi också känna större medkänsla för dem som flyr andra länder, i krig eller nöd, för att komma till hit för en bättre tillvaro.