Simpelt och exklusivt. Ibland känns det så tjatigt och nedbrytande med detta ständiga rangordnande – inte minst när det gäller mat.
Jag kom att tänka på hierarkier när jag åt tunnbröd häromdagen. Ända sedan jag var liten har jag älskar torrt, knaprigt tunnbröd. Hemma hade vi alltid smulkrispiga Mjälloms i skafferiet. Senare kom jag också att uppskatta konkurrenten Gene, som är något mjukare.
Sådant ljusugnsbröd (som det kallas för att det bakas när ugnen är så varm att allt sot har försvunnit och gjort ugnen ljus) är i mina ögon något fantastiskt: subtilt, vackert och med en lustfull konsistens. Men inte har den nått någon större berömmelse – vare sig i Sverige eller utomlands. Det är var det är, och få har tänkt på att höja upp det till något förnämt.

Men om man upplevde brödet för första gången, kanske med svenskt syrat smör och en långlagrad svensk hårdost, och någon sa att det här är en unik läckerhet. Då skulle man säkerligen acceptera påståendet fullt ut.
Vad jag menar är att man givetvis upplever mat genom sina sinnesintryck, men också genom hur hög status man tror att den har. Och jag tänker att det gäller att inte låta sig förföras för mycket av sådant strunt.
Säg mig vad du äter, och jag ska säga vem du är, sade redan den berömde franska matnörden Jean Anthelme Brillat-Savarin (1755-1826), och det är en tanke som bara har fått mer och mer relevans.
För det ökade matintresset – både i media och bland folk – är ju monumentalt. Förr var det bilar, klockor och dyra kläder som var viktiga statussymboler. Och fast rika människor ännu stoltserar med sådant, är det minst lika betydelsefullt med annat.

Inom bilindustrin talas det mycket om att bilarna håller på att tappa kraft som statussymboler. Vilket visar sig genom att lågprismärken som KIA, Hyundai och Dacia ökar medan branschen i övrigt minskar. Och tidningen Affärsvärlden citerar trendanalytikern Ståle Økland som pekar på att i USA och Europa minskar konsumtionen av lyxiga förbrukningsvaror bland de extremt rika.
Andra analytiker pekar på en fantastisk boom för kvalitetsmat.
Så, inte på mycket länge har mat haft en sådan betydelse och väckt sådant engagemang som nu. Och det är fantastiskt, men nackdelen med matboomen är just hierarkierna. Haussen kring stjärnkockar. Allt väsen kring exklusiva ingredienser och lyxiga kök. Och hur mycket jag än älskar att folk bakar surdegsbröd, stoppar korv och syrar grönsaker, så blir det inte lika roligt när det används som skryt eller klassmarkör.
Jag önskar mig ett mycket mer jämlikt samhälle än idag, och också en mycket mer jämlik syn på maten. En atmosfär där folk kunde njuta lika mycket av svenskt tunnbröd som ett franskt surdegsbröd. I sådant klimat skulle njutningen öka och folk skulle inte behöva skämmas för att de föredrar messmör framför brie de meaux, eller lökkorv framför tryffelsalami.
I väntan på ett samhälle med mindre hierarkier av alla slag, kan man göra en andlig övning: i tanken försöka befria sig från den goda smakens värdeskala, och obekymrat njuta av det man njuter av, om det så bara är en ostmacka gjord på tunnbröd.