V i satt alla i det lilla övermöblerade vardagsrummet med soffgrupp och heltäckningsmatta. Det var trångt och mysigt, och från 17-tumsteven fladdrade skenet från en gammal deckare. Alla smaskade i sig varsin Welsh rarebit – varma smörgåsar med smält ost, senap och öl. Ljuvligt. Jag var på språkresa i Storbritannien, närmare bestämt i Cornwall. De flesta av de andra tonåringarna på resan bodde hos välbemedlade familjer i fina hus. Men av en slump hade jag hamnat i en arbetarklassfamilj. Som så många andra britter bodde de i ett ytterst litet och slitet radhus, där halva boytan bestod av trappor och korridorer som sammanband de små rummen med varandra.

Frun i familjen Barnes jobbade som servitris på en enklare sylta. Mannen hade slitit hela livet vid järnvägen. De var i medelåldern, men båda såg betydligt äldre ut. Kvinnan hade utslitna höfter och mannen redan problem med hjärtat. Käket som ställdes fram i det trånga köket var härligt. Gammal cornisk och brittisk husmanskost: stekta korvar, bacon, bubble and squeak (ett slags stekt raka på kål och andra rester), brysselkål, potatismos och alltid en massa gravy och senap. Smaskens. I stort sett åts samma mat varje dag, utom på söndagarna. Det var ett sparsamt kosthåll som fött den brittiska arbetarklassen i århundraden. Gott och närande, men med en stor andel kolhyd-rater och fett. Och i kombination med hårt kroppsarbete, tobaksrökning och stora intag av öl och läsk, var den tämligen förödande för hälsan.
Familjen, som bodde i utkanten av Penzance, Cornwalls största stad, var ändå glada över att kunna bo i eget minimalt radhus med utsikt över skog och fält, att ha en liten odling på baksidan och kunna ha råd med söndagsstek och några besök på puben då och då. Marginalerna var små, men de hade ändå sakta men säkert fått det lite bättre år från år.
Föga anade familjen Barnes hur dramatiskt nytillträdda premiärministern Margaret Thatchers politik skulle slå mot sådana som dem. Och hur den mödosamt ökade jämlikheten i Storbritannien och hela Europa skulle brytas ner under de följande 40 åren.
I dag fortsätter den utvecklingen – i Storbritannien, i Sverige och i hela västvärlden. Det blir allt svårare för folk i underklassyrken att överleva på sina löner. För att inte tala om de som förlorat sina försörjningsmöjligheter. Också på matsidan är gapet mellan rika och fattiga stort. De med gott om pengar äter – inte förvånande – bättre, mer varierat, mer färskt, mindre socker och skadliga transfetter. De motionerar mer, har mindre slitande yrken och bättre läkarvård.

I massmedia målas ofta en bild av det individuella valet som avgörande för hälsan. Och så klart har alla sitt eget ansvar för sina vanor. Men forskning visar med all önskad tydlighet att social tillhörighet är den dominerande faktorn. Det är därför kampanjer som vädjar till individen lyckas sämre än kollektiva åtgärder. Större resurser till skolmat, hårdare livsmedelslagar och differentierad moms är goda idéer som borde övervägas. Men framförallt behövs det en politik som utjämnar de ekonomiska klyftorna. Det är den rimligaste och mest effektiva vägen till bättre mat och hälsa för alla.