Är Svenska kyrkan vänstervriden?

Nr 9/2016

På sistone har Svenska kyrkan varit föremål för en häftig debatt. Många undrade varför inte ärkebiskopen genast fördömde mordet på den franske prästen, en åldrig man som kallblodigt sköts ned framför altaret. Och varför kyrkans centrala kommunikationsdirektör kritiserat att folk bär korset runt halsen som en akt av solidaritet med de tusentals kristna som på sistone förföljts och dödats runtom i världen. Är inte korset en relevant symbol för empati?

Tonläget är högt, känslorna svallar. Egentligen är det ju alldeles utmärkt att kyrka och teologi äntligen diskuteras i vanliga media. De är ju annars nästan de enda frågor som är tabu här i landet. Själv har jag debatterat med en person som för länge sedan trätt ur kyrkan men som ändå mycket tvärsäkert vet att den nu tappat sin tro och är ”ett hopkok av allehanda vänsterinfluerade strömningar”. Det är ju, tycker jag, lite grand som att döma ut svensk fotboll utan att gå på matcherna.
Kritikerna brännmärker ofta vad de beskriver som Svenska kyrkans teologiska förvirring – samtidigt som de anser att arbetet i kyrkans lokalförsamlingar är förtjänstfullt. Det hänger inte ihop. Kyrkans teologi uttrycks till 99 procent i de 1 400 självständiga lokalförsamlingarna, där tusentals präster, diakoner och frivilliga arbetar i trosvisst engagemang med gudstjänster, dop, konfirmation och diakoni.
En av mina kombattanter i media talar också i svepande ordalag om kyrkans vänstervridning. Jag ville veta exakt vad
han menar så jag ställde följande frågor:
• Är kyrkans sociala arbete vänstervridet, det vill säga omsorgen om sjuka, ensamma, flyktingar?
• Är kyrkans arbete med klimatfrågan vänstervridning, det vill säga omsorgen om det bibeln beskriver som Guds skapelse?
• Är kyrkans arbete för mänskliga rättigheter och social och ekonomisk rättvisa, i Sverige och globalt, ett uttryck för vänstervridning?
•Är kyrkans arbete för fred och försoning vänster?
Svaren kom nästan genast: Ja, ja, ja, ja, ja – det är vänster alltihop!
För mig och andra är denna typ av engagemang istället en följd av Luthers så kallade kallelselära, det vill säga att kristen tro skall levas i vardagen tillsammans med andra människor av god vilja, oavsett livsåskådning. Luther följer i sin tur bibelns lära, till exempel profeten Amos: ”Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!” Och Jesus: ”Vad ni gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig”.
Det kristna evangeliet är varken höger eller vänster på vår nutida politiska skala. Men det är mycket radikalt och omstörtande – om det levs ut som man kan ana att Jesus ville.

Efter decenniers engagemang i kyrkan, lokalt och nationellt, är jag själv ofta kritisk mot att hon
ibland tappar sälta och mod och blir konserverande och menlös. Självklart måste kyrkan fördöma det fasansfulla våldet mot kristna medsyskon – och gör det också. Men det gäller också andra förföljda och utsatta medmänniskor oavsett tro och etnicitet. Kyrkans evangelium är ju att Jesus kom inte i första hand till kyrkan – den fanns inte ens då – utan till hela världen, till hela mänskligheten, med bud om barmhärtighet, rättvisa och försoning.