Äta nöt – och ha klimatsamvetet i behåll?

Nr 4/2016

Media översvämmas av goda råd om vad vi bör stoppa i oss. Offentlig matlagning har blivit kult, en modern religion med ett ungt manligt prästerskap – våra duktiga kockar – som liturger och predikanter.
Deras budskap är nästan entydigt: Bort med köttets lustar, in med bönor istället för biffar. Argumenten är desamma: Klimatet tål inte kossor, nötdjur är monster som förstör vår planet.
Det finns något väldigt sunt i denna gröna offensiv: Om fler åt mindre kött och mer vege-
tabilisk kost skulle vi spara in på enorma djur-foderarealer och få en bättre vattenhushållning.

Som biolog anser jag att människan är omnivor, allätare. Vad det nu handlar om är att minska animaliekonsumtionen och välja ”rätt kött”. Punkt.
Till exempel har svenskt nötkött och svensk mjölk 70 procent respektive 44 procent lägre klimatutsläpp än den globala snittproduktionen, mätt i koldioxidekvivalenter/kg produkt.
Orsak: Friskare djur, bra foder som ger snabb tillväxt, hög kväveeffektivitet i växtodlingen med låga lustgasutsläpp, effektiv gödselhantering som minskar metanutsläppen.
Somliga debattörer menar att svensk köttindustri orsakar negativ miljöpåverkan i andra länder genom import av bland annat soja från Sydamerikas regnskogslandskap.
Men sanningen är att 90 procent av svenska mjölkkors foder produceras i Sverige, oftast på den egna gården (en ko äter ca 30 kg gräs, 10 kg spannmål/dag). Bara 2 procent av svenska kors mat är soja, vilket är 25 procent lägre än det europeiska genomsnittet. All importerad soja till Sverige är numera miljöcertifierad och därför inget hot mot regnskogar. 2001–2015 har svenskproducerat kraftfoder i form av åkerböna trefaldigats och ersatt motsvarande mängd soja.

Ofta får man höra att bästa sättet att minska den negativa miljöpåverkan i andra länder är att kraftigt minska vår svenska köttproduktion. Men det är ju ett bakvänt resonemang: Svensk animalisk föda tillhör världens miljöbästa, och det mesta kraftfodret odlas alltså redan här hemma. Vi borde därför tvärtom återgå till att producera det mesta nötköttet i Sverige istället för att som idag importera drygt 50 procent.
Svenskens nötköttkonsumtion har legat stilla på samma nivå sedan 2005, ca 25 kg/år (det är kyckling som ökat!). Det är alltså ändå av flera skäl nödvändigt att minska köttätandet – men allt vi äter bör vara svensk produktion! Då får vi som bonus nötbetade svenska landskap, enda sättet att hålla dem öppna med stor biologisk mångfald (riksdagens miljömål 6, en fråga många vegetariska debattörer struntar i).
Mer vegmat? Absolut – men hur skaffa naturgödsel till växtodlingen utan djur? Kvävefixering och gröngödsling räcker inte! Och klimatdrivande konstgödselproduktion är ju inget alternativ.

Många i ko- och klimatdebatten struntar i fakta och naturvetenskap och kör utifrån ren ideologi – för eller emot kött! Kors utsläpp jämförs med bilars (!), trots att det mesta av det återförs genom fotosyntesen till kretsloppet och blir nytt gräs, nytt spannmål. Medan bilismen drivs på fossil bensin – från växter och djur hundratals miljoner år sedan – som ökar nettotillskottet av koldioxid i atmosfären. Påståenden som att ”köttindustrin är klimatets värsta fiende” kan bara glädja de verkliga bovarna, kolindustrin (ca 40 procent av världens klimatutsläpp) och petroleumindustrin (ca 35 procent). Skogs- och jordbruk och ändrad markanvändning står för totalt 24 procent. Och idisslarnas metangasutsläpp utgör enbart 5 procent av världens totala växthusgasutsläpp.
Källor: Tackling the Climate through Livestock, FAO (FN:s livsmedelsorganisation), Jordbruksverket, Världsnaturfonden, WWF, Jordbruksverket och Lantmännen, IPCC, FNs klimatorganisation.