Mer gods på räls – nej till höghastighetsbanor!

Nr 11/2016

Härom veckan ratificerade, godkände, EU det så kallade Parisavtalet om klimatet. Tidigare hade USA, Kina, Indien och drygt 60 andra länder gjort detsamma.
Det betyder att villkoren för att avtalet skall börja gälla är infriade: Minst 55 länder som svarar för minst 55 procent av världens samlade klimatutsläpp måste ha skrivit under.
Parisavtalet är ingen tydlig quick-fix för att hejda jordens pågående uppvärmning. Men det är det hittills mest lyckosamma steget på vägen dit. I princip alla jordens länder är med och många har lämnat in en lista på åtgärder de är beredda att vidta. Vart femte år blir det examen, revision där det är upp till alla parter att visa vad de åstadkommit.
EU-kommissionen beslöt i somras om en plan för att Unionen skall kunna leva upp till Parisavtalet.
EU skall minska sina utsläpp med 30 procent till 2030, jämfört med år 2005 och varje medlemsland måste då göra sin hemläxa; Sverige har till exempel lovat minska med 40 procent relaterat till vår egen utsläppsnivå.

Fast egentligen förbereder vi oss nationellt för drygt 60 procent, en siffra som Miljömålsberedningen föreslår i sitt stora klimatprogram som nu är på remiss och som regering och riksdag skall fatta beslut om senare i höst.
Beredningen – som är enig över partigränserna – menar att Sverige år 2045 kan och bör vara ”nettoneutralt” som det heter på utredningssvenska. Det förutsätter att vi då har minskat utsläppen med 85 procent och tar hand om de sista 15 procenten på annat sätt, till exempel genom att mer skog suger upp mer koldioxid och satsning på ökad andel timmerproduktion som förlänger denna kolsänka genom att klimatgasen för lång tid göms undan i trähusbyggnation

Det är dock lätt att säga procent si eller så, men betydligt svårare att få till det i verkligheten. Sveriges största klimathuvudvärk är hur vi skall minska utsläppen från den stora klimatboven, vägtransporterna. De svarar idag för 33 procent av våra totalt 54 miljoner ton utsläpp.
Varken regeringen eller Alliansen har tillnärmelsevis tagit fram de skarpa styrmedel som krävs, framförallt en rejäl skattesänkning för bränslesnåla fordon och motsvarande höjning för dem som drar mer. Good news är att bränslesnålheten de senaste tjugo åren minskat utsläppen med 17 procent trots att antalet fordon blivit många fler under samma tid. Men takten i omställningen måste speedas upp rejält. I Norge finns nu ett förslag att från 2025 helt förbjuda försäljning av fossila fordon. Något för Sverige? Attraktiva kollektivtrafiksatsningar – som pressar ned privatbilkörningen – måste fortsätta, främst i folktäta regioner.

I årtionden har det snackats om att det måste göras lönsamt för åkarna att flytta upp flak, containers och kanske hela bilar på järnvägsvagn för längre transport.
Men det kräver nya logistiska system typ omlastningsterminaler som vi inte har. Det är denna typ av investeringar – utöver upprustning och underhåll – som pengarna framöver skall användas till, inte svindyra höghastighetsbanor med dokumenterat låg klimatnytta.

Vi måste också öka inblandningen av etanol och biodiesel i bensinen. Plus kämpa i EU för att biogas och andra klimatsmarta drivmedel ska få säljas utan dispenskrav för att de ses som konkurrens-snedvridande (en bisarr EU-politik i en Union som snabbt och effektivt måste minska sin klimatbelastning).
Sverige kan ta täten – men det är ännu mycket snack och lite tuff verkstad. Eller hur Isabella Lövin?