Parismötet lyckades – vad gör Sverige nu?

Nr 2/2016

Kan mänskligheten halvera sina växthusgasutsläpp till år 2050? Kan vi till nästa sekelskifte skapa en värld med välfärd och hälsa för minst 11-12 miljarder människor – utan att använda kol, olja och naturgas?
Det var detta COP 21, FN:s klimatkonferens i Paris, handlade om i början av december 2015. Världen höll andan, skulle man äntligen lyckas komma till beslut efter årtionden av besvikelser? Ja, resultatet blev ”över förväntan”, för att citera Världsbankens chef. Alla FN:s medlemsländer – så när som på Nicaragua! – kom överens om att jordens medeltemperaturökning måste begränsas till 1,5 grad jämfört med år 1900 (tidigare har man sagt 2 grader).

Det känns som om en helt ny atmosfär av optimism kommit in i den globala klimatpolitiken. Skälen är flera:
1.) Aktörer på den mäktiga finansmarknaden lyfter bort sina pengar från kol och olja – hittills 2 600 miljarder dollar – och investerar dem i förnybar energi. Det har lett till stark volymökning av till exempel solpaneler, en teknik som därför blivit 70 procent billigare på bara fem år.
2.) De stora kolsuparna, USA med 5 miljarder ton utsläpp per år från 320 miljoner medborgare, och Kina med 10 miljarder från 1 300 miljoner, gjorde starka utfästelser inför Parismötet. President Obama har listigt rundat den tjuriga kongressen och fått USA att minska utsläppen; politiken för 2030 är en reduktion med 32 procent. Kina, hårt pressat av smog och krackelerande ekonomisk tillväxt, har i dag världens största utbyggnad av vindkraft och solceller.
3.) En helt ny logik börjar vinna terräng hos regeringarna. Klimatåtgärder ses inte längre som välfärdshotande bördor och uppoffringar utan som positiva incitament för en modernisering av samhället med smartare resursanvändning och teknik för nya företag, jobb och exportintäkter
4.)En fjärde orsak, som triggar politikerna, är att 2015 var första året då klimatutsläppen minskade trots en global BNP-tillväxt med 3 procent. Kanske är det ett permanent trendbrott.

Det är också slående att många tidigare klimatmål blivit oväntade succéer: 1990-2012 skulle till exempel världens utsläpp bland de länder som är anslutna till Kyotoprotokollet ha minskat med drygt 5 procent; det verkliga utfallet blev 20 procent. Till 2020 skall EU minska sina med 20 procent, en nivå som med råge uppnåddes redan 2014!
Vår egen viktigaste hemläxa är att förändra vägtrafiken, som står för ca 1/3 av Sveriges klimatpåverkan. Vad gäller personbilarna har utsläppen minskat med 16 procent från 1990. Huvudvärken är snarare de ökande utsläppen från en expanderande sektor av tung lastbilstrafik. Vad som krävs är en överflyttning av gods från väg till järnväg, en strategi som det skrivits hyllmetrar om men som ännu inte är på plats.

Sverige bör även, här hemma och i EU, initiera särskilda konsumtionsmål med modeller för grön skatteväxling som gör en ökad andel klimatsmart, icke-materiell konsumtion ekonomiskt intressant, främst för världens medelklass (viktigt eftersom volymen konsumtion växter snabbare än den gröna tekniken). Och vi bör lägga förslag för att hejda den snabba globala ökningen av nötköttskonsumtionen och därmed av andelen matjordar som nyttjas för klimatstörande foderproduktion.
Sverige är bäst i världen på miljö- och klimatteknisk forskning. Men vi har nyligen halkat ner på 18:e plats när det gäller att omvandla sådan forskning till grönt näringsliv. Gissa vilka som leder den ligan? Just det, danskarna!