Stefan Edman: ”Snart ingen fisk i Östersjön” – är det sant?

Nr 4/2018

För några veckor sedan kom WWF, Världsnaturfonden, med sin rapport om läget i Östersjön. Den fick stort genomslag i media. Summan av kardemumman är att bara 16 – en knapp tredjedel – av de 58 viktigaste överenskomna miljöåtgärderna har genomförts. Inget av de tio länderna kring havet kommer att ha nått målen som satts upp för år 2021. Sverige är dock bäst i klassen, med Finland på andra plats. Sämst är ryssarna.

För att börja i en positiv ände: Länderna är faktiskt bra på insatser för att stoppa flödet av kemikalier till Östersjön. Likaså har man skyddat arter – havsörnen! – och gjort planer för det framtida nyttjandet av havsområdena.
Den bistra huvudvärken är övergödningen, alltså överskottet av näringsämnen som i sin tur orsakar en abnorm utveckling av alger, främst under varma somrar och vindstilla perioder. Det handlar framförallt om alger i ytskikten som när de sedan dör och bryts ner orsakar syrgasbrist i vattenrymden och på stora ytor av djupbottnarna i centrala Östersjön. Det här påverkar ekosystemen, bland annat torskbestånden (som ju även varit rejält nedfiskade).
Övergödning är en komplicerad process som lett till betydande vetenskapliga trätor genom åren. Läckaget av kväve och fosfor från jordbruket och annan mark kring Östersjön är en av bovarna i dramat. Rester av näringsämnen kommer också ut i vatt-net från reningsverk och enskilda avlopps-anläggningar.
Lantbruket måste givetvis ta ett större ansvar, även om mycket har gjorts de senaste decennierna, bland annat i form av bättre gödselhantering och så kallade fångstgrödor nära vattendrag och kuststränder.
Men problemet är också att fosfor från bottnarna ibland virvlar upp till ytan och möter kväve som fångats (”fixerats”) direkt ur luften av naturligt förekommande organismer i vattnet, så kallade cyanobakterier. Då blir det algblomning! Hur ska detta åtgärdas? Jo, genom att man försöker minska syrgasförlusten därnere; då binds nämligen fosforn upp rent kemiskt. Genom att hejda näringstillförseln kan man minska mängden cyanobakterier.

Här får vi dock inte glömma att Östersjön är en djup geologisk balja där vattnet omsätts mycket långsamt; det tar faktiskt i snitt 33 år. Detta i kombination med bräckt vatten och lågt artantal gör ekosystemet mer labilt och utsatt från miljöstörningar än det annars skulle vara.
När WWF-rapporten presenterades i teves Aktuellt undslapp sig reportern att ”snart finns det ingen fisk kvar i Östersjön”. Men det är fake news, det finns faktiskt relativt gott om fisk. EU:s fångstkvot för strömming i centrala Östersjön är till exempel 20 procent högre år 2018 jämfört med året innan; för torsk i västra Östersjön är den oförändrad medan den sänkts med 8 procent för östra Östersjön. Lax får fiskas, liksom rödspotta (dock 10 procent lägre kvot i år)

Östersjön är förvisso ett plågat hav, miljömålen nås inte till 2021 och fiskbestånden måste hanteras med stor varsamhet. Men därifrån till att påstå att fisken snart är borta är absolut inte korrekt. I somras påstod Göteborgs-Postens ledarskribent att ”Västerhavet är döende”, ett lika felaktigt påstående. Det är givetvis utmärkt att journalister är engagerade för miljön. Men frågorna är ofta komplexa och kräver gedigna kunskaper för att kunna beskrivs på ett bra sätt. En utmaning för landets journalistutbildningar!