Den som kan mest om facklig organisering i Sverige är professor Anders Kjellberg vid sociologiska institutionen i Lund. Han har ägnat sin forskargärning åt att fundera över varför det ena facket är starkare än det andra.

Rummet på tredje våningen är belamrat med böcker, tidskrifter och uppsatser. Högarna har vuxit och antagit riskabla höjder.
– Jag måste ju följa med i det som händer, förklarar han.
Prenumerationer på alla fackliga tidningar har han givetvis, också på Mål & Medel.
Han föreslår att vi ska gå till konferensrummet längre bort i korridoren för att samtala och det låter klokt. Luften i rummet behöver syresättas och han öppnar ett fönster ut mot gården och den gamla universitetsbyggnaden.
Anders Kjellberg skrev 1983 sin doktorsavhandling om styrkeförhållanden på arbetsmarknaden och har ägnat sin forskargärning åt att bland annat utveckla begreppet facklig styrka.
Utgångspunkten för vårt möte är hans bidrag i boken Bortom Horisonten: Fackets vägval i globaliseringens tid som kom i år (Premiss förlag).
Han tror att Livs stora satsning på medlemsrekrytering är nödvändig. Målet att höja organisationsgraden från dagens 70 procent till 80 procent år 2017 är ambitiöst. 40 miljoner kronor har avsatts till uppgiften under fyra år.
– 70 procents organisationsgrad låter lågt, klart under industrisnittet. Jag har den exakta uppgiften för 2012, den måste jag hämta så att vi vet vad vi talar om, säger han och försvinner ut i korridoren.

Anders Kjellberg analyserar vilken betydelse olika faktorer har för den fackliga styrkan.
Ett intressant jämförelseobjekt är Frankrike, där den fackliga organiseringsgraden är mycket låg men där fackföreningarna ändå uppvisar en hög mobiliseringsförmåga. Medlemmarna är inte så många, men många av dem som är med är aktiva och hos de oorganiserade finns en positiv inställning till facket.
De franska facken får inte in särskilt mycket pengar i medlemsavgifter, utan finansieras genom statliga subventioner. Några egentliga konfliktfonder finns inte. Strejker blir därför korta och backas upp med stora demonstrationer.
Samma scenario återkommer: de offentliganställda går i täten och väljer ofta att stoppa tunnelbanan i huvudstaden, Paris, vilket sätter deras krav på den politiska dagordningen. Minimilönerna bestäms i lag av den politiska majoriteten.
Styrkan hos de franska facken baserar sig på helt andra val än de svenska.

Anders Kjellberg kommer tillbaka med faktauppgiften. Organisationsgraden för industrin ligger på 78 procent. Alltså, klart över vad Livs presterar, men avsevärt mindre än 2006 då 84 procent av industrins arbetare var med i facket. Hos industritjänstemännen har nedgången varit mycket beskedligare – från 80 till 79 procent.
Det här är en ny situation. Moderaterna, som vill framställa sig själva som ”det nya arbetarpartiet”, lyckades genom en politisk åtgärd – höjningen av egenavgiften till A-kassan i januari 2007 – ge LO-facken den kraftigaste smällen i modern tid.
– Vi har aldrig tidigare sett en sådan nedgång i medlemstal för LO-facken. Organisationsgraden sjönk i snitt med 6 procentenheter på två år, från 77 till 71 procent. Det var större än medlemstappet efter storstrejksnederlaget 1909.

Från den 1 januari 2014 ska differentieringen av A-kasseavgiften tas bort. Det kommer att underlätta för LO-facken att rekrytera nya medlemmar, men det är, enligt Anders Kjellberg, mycket osannolikt att genomslaget blir lika stort åt motsatt håll.
– Ökar man avgiften får man en dubbel effekt, dels hoppar medlemmar av för att de tycker att det blivit för dyrt i förhållande till vad de är vana att få, dels hindrar det nya att gå med. Minskar man ger det bara en enkel effekt. Tröskeln för att gå med sänks.
• Vad tycker du att Livs ska göra för att lyckas med sin plan för nyrekrytering?
– Jag kan tyvärr inte ge något enkelt tips. Det jag gör är att analysera olika faktorers betydelse för den fackliga styrkan.
• Så vilka av alla faktorer som du går igenom har störst betydelse för medlemsrekryteringen?
– Jag skulle vilja lyfta fram den fackliga närvaron på arbetsplatsen. Att det finns en fungerande fackklubb. Det har betydelse i socialt avseende. Det är på arbetsplatsen som facket har ett ansikte direkt inför medlemmarna och icke-medlemmarna.
Hans poäng är att individen då har helt andra möjligheter att kontakta facket som också kan nå ut till medlemmen.
Det är också viktigt ur resultat- och nyttosynpunkt att det finns en fackklubb. Det finns en lång tradition av förhandlingar ute på arbetsplatserna om allt från lokal tillämpning av centrala avtal till arbetsmiljö och arbetstider.

– Det viktiga är att facket inte bara förbättrar för medlemmarna utan förbättrar tillsammans med medlemmarna. Om medlemmarna och icke-medlemmarna ser att arbetskamrater är fackligt förtroendevalda så påverkar det sammanhållningen och vi-känslan. En synlig fackklubb ger fler medlemmar.
Det som skapat facklig styrka i Sverige, enligt Anders Kjellberg, är den kombinerade centraliseringen och decentraliseringen av de fackliga organisationerna och förhandlingssystemet. De rikstäckande branschavtalen innebär att arbetsplatsklubbarna har något att stödja sig på när de förhandlar lokalt. Facket syns på arbetsplatserna.

I Storbritannien åkte fackföreningar på ett politiskt nederlag under Thatchers nyliberalism vid slutet av 70-talet. Då stiftades lagar som försvagade facket. När branschavtalen i stort sett försvann i privat sektor förlorade de ännu mer av sin styrka.
Något liknande var på gång i Sverige under 90-talskrisen, när Svenskt Näringslivs föregångare Saf krävde fullständig decentralisering av lönebildningen, enligt principen om lön efter varje företags bärkraft, men det nyliberala angreppet kunde avvärjas genom bildandet av Facken inom industrin och Industriavtalet 1997, som satte ett gemensamt märke för löneökningarna.
I en kommande bok ska han utveckla vilka faktorer som kan bli betydelsefulla för att skapa facklig styrka i framtiden.
– Jag tror att facken centralt behöver fånga upp och sprida nya tankar och handlingsvägar som utvecklas av förtroendevalda och medlemmar på arbetsplatserna. För att engagera sig i en fråga ska man inte behöva lära sig hur hela den fackliga organisationen fungerar.