Coca-Cola Enterprise Sverige har tilldelats Industrins jämställdhetspris 2015. På Cola-fabriken i Jordbro är Livsklubbens styrelse mycket kritisk till priset och anser inte att företaget förtjänar det. På tjänstemannasidan har visserligen framsteg gjorts, men definitivt inte på kollektivsidan.
En vecka efter att Coca-Cola fått jämställdhetspris så träffar jag Tapani Mikkola och Sari Andersson på fabriken i Jordbro. De är båda upprörda över priset.
– Prismotiveringen är luddig. Det borde tydligare ha framgått att priset går till företaget för det arbete som gjorts på tjänstemannasidan och inte för det arbete som gjorts på kollektivsidan, förklarar de.

Tapani Mikkola är klubbordförande och Sari Andersson är jämställdhetsombud. De tycker inte att företaget gjort sig förtjänt av ett jämställdhetspris. Det har de också framfört i samband med nomineringen.
– Företaget brister på många punkter när det gäller arbetet med jämställdhet på kollektivsidan, förklarar de.
Till exempel så har arbetet med lönekartläggningen inte fungerat. Det finns 250 kollektivanställda på företaget, av dem är 226 medlemmar, det vill säga organisationsgraden är hög, ligger på 90 procent. Men Sari Andersson har inte fått vara med när kartläggningen gjorts trots att hon är jämställdhetsombud, vald av Livsklubben.
– Jag har bara fått ta del av resultatet. Jag har inte fått se underlaget trots att jag tjatat och tjatat, berättar hon.
Så får det inte gå till. De fackliga organisationerna ska vara delaktiga i kartläggningen och inte bara få resultatet presenterat för sig. Kritik har också tidigare riktats mot företaget av tidigare valda jämställdhetsombud (se Mål & Medel 4/2005).

Det visar sig också att det finns brister i arbetet med företagets jämställdhetsplan. Det finns visserligen en plan och den uppdateras löpande men inte heller i det arbetet har Sari Andersson fått vara med. Hon vet inte heller huruvida planen följs:
– Jag har som jämställdhetsombud inte blivit involverad. Jag har inte kallats till ett enda möte.
Det är också könssegregerat på kollektivsidan även om företaget säger att varannan nyanställd är en kvinna.
– Företaget säger att man anställt fler tjejer men det stämmer inte med hur det ser ut i produktion, labb och beredning. Totalt är vi bara tio tjejer som jobbar där.

Det visar sig också att det är betydligt svårare för de kollektivanställda jämfört med tjänstemän att kombinera föräldraskap med jobb.
– Vi som jobbar skift får slåss för att få arbetstider som går ihop med familjelivet. Företaget tar sällan hänsyn till de problem som uppstår om man till exempel skiljer sig. Den enda lösning som står till buds är att gå ner till sextimmarsarbetsdag, säger Sari Andersson.
Hon upplever också att klimatet hårdnat när det gäller möjligheten att få anpassade arbetstider. Det är inte heller så att den som är föräldraledig på kollektivsidan blir befordrad eller får några lönepåslag utöver grundökning vilket är fallet på tjänstemannasidan.
– Kvinnor på kollektivsidan som varit föräldralediga halkar efter i lön. De flesta av oss som jobbar i produktion ligger lite under männen, säger Sari Andersson.
• Framkommer inte det i lönekartläggningen?
– Som sagt, jag har inte fått ta del av underlaget så det är svårt att säga. Jag skulle gärna gått in och granskat detta noggrant, svarar Sari Andersson.

När det gäller lönerna på fabriken så stökar lönesystemet som de har till det. Både tjänstemän och arbetare har individuella löner som baseras på betygsättning och subjektiv bedömning.
– Det känns som man försöker dra ner på lönerna, på vissa i alla fall i och med att vi har sådant lönesystem, säger Tapani Mikkola.
Det är också extremt stora gap mellan personer som gör samma arbete, det handlar om skillnader på uppemot 5 000 kronor i månaden. Det har också lönenämnden, som finns reglerad i kollektivavtalet, anmärkt på.
– Lönesystemet har inte fungerat. Det har inte varit så att man fått betyg efter utfört arbete utan det har byggt på tyckande från våra chefer.
Det gäller med andra ord att ligga bra till hos chefen om man vill få upp sin lön annars blir det inga lönehöjningar. Tapani tar sig själv som exempel. Trots att han jobbat sedan 1997 tjänar han inte mer än drygt 23 000 kronor i månaden.
Lönesystemet har varit i bruk i stort sett sedan fabriken startades.
– Medlemmarna har varit väldigt missnöjda med lönesystemet. De vill ha ett mer rättvist och jämlikt system. På ett medlemsmöte för två år sedan fattades beslutet att säga upp systemet. Vi väntar fortfarande på att förhandlingarna om ett nytt system ska dra igång, säger Tapani Mikkola.
• Kan ni ändå använda priset för att pressa företaget att förbättra för er på kollektivsidan?
– Ja, det kommer vi att göra. Vi kommer att utnyttja priset för att trycka på, så att vi får ett mer rättvist lönesystem, avslutar Tapani Mikkola och Sari Andersson.