Det är lätt att tro att det var feminismen som fick Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg (S) att ta steget från Volvo i Torslanda till studier och en facklig och politisk karriär. Men så var det inte, utan det var det goda arbetet.

Vadå det goda arbetet? frågar nog många i dessa metoo-tider, och det är inte givet att man vet vad det är. Det var ett tag sedan någon talade engagerat om det goda arbetet.
Numera handlar arbete ofta om Lean Production, en amerikansk term för det magra och i värsta fall utmärglade arbetet, men det goda arbetet var något annat. Det var en facklig idé som planterades på Metalls kongress 1985 och utvecklades till ett program på kongressen 1989.
Då var Ann-Sofie Hermansson 25-årig metallarbetare på Volvo, som hade blivit engagerad, ja, nästan gripen av idén om det goda arbetet, som tillämpades i instrumentverkstan i Torslanda, där hon hade hamnat efter att ha kört truck i fem år.
– Nu skulle vi lära oss helbilsbyggnation, allt från ax till limpa, och det var ju inte bara det utan allt det andra också från kvalitetssäkring till material. Det var en enorm omställning, säger hon.

Tre decennier senare, när hon som stadens mäktigaste politiker sitter i hörnrummet på Göteborgs rådhus vid Gustav Adolfs torg, är det den här erfarenheten på Torslanda som hon lyfter fram: att göra ett arbete från grunden, att göra något som ger yrkesstolthet.
Sedan kom 1990 och den ekonomiska krisen. Bilfabriken i Uddevalla som var själva modellen för det goda arbetet lades ner. Volvo sålde inga bilar, Kalmar lades ner, och gruppen på instrumentverkstaden i Torslanda fick återgå till sina gamla jobb.
– Tidigare hade vi inte riktigt tagit ansvar för något, men där inne på instrumentverkstaden behövde vi vara vuxna och bestämma själva i vilken ordning vi skulle bygga bilen och allt sådant där. När man sedan gick tillbaka till det enkla och ändå bekväma, tänkte jag. Nej, vad fan vad tråkigt det här blev och det hade jag inte känt förr.
Hon menar att människan är sådan. Utveckling i arbetet gör något med en. Man får smak på det. Och så när hon skulle in i det här vanliga igen ville hon inte. Så hon sökte till Göteborgs universitet. Direkt från tvåskiftet på Volvo började hon på grundkursen i sociologi med akademiska kvartar och seminarier på temat: Vad är arbete?
– Jag tänkte först att det här är fel grej, men faktum var att när vi läste om Karl Marx och det kom ett kapitel om hans alienationsteori, då kände jag igen mig. Och det här visste jag mer om än mina kurskamrater.

Alienationsteorin säger att det är genom arbetet som människan får utlopp för kreativiteten, det som gör oss till människor. Men när lönearbetet uppstår blir det slut på det. Människan blir alienerad. Hon blir som ett djur när hon arbetar och människa först på den arbetsfria tiden, som hon längtar efter när hon är på arbetet.
– Det där kände jag igen från jobbet på Torslanda, man tittar hela tiden på klockan. Har det inte gått fem minuter? När är det rast? När är det helg? När är det semester? Och så jämförde jag med det goda arbetet och det som vi hade gjort i projektet och då tänkte jag att jag vet vad alienationsteori är.

• Så då blev du socionom?
– Nej, nej, blir och blir. Jag har läst enstaka kurser. Jag hade läst en tvåårig praktisk linje på gymnasiet så jag saknade en del ämnen, annars hade jag kanske blivit det. Nej, jag läste A-, B- och C-kursen.
Hon skrev en C-uppsats som blev klar 1993 med titeln Arbetarrörelsen och feminismen, och den fick stor uppmärksamhet och publicerades i LO:s Rättviseutredning.
– Det var efter Fittstimsdebatten. Att få delta var jätteroligt, men det var skitjobbigt att skriva. Jag jämförde olika jämställdhetsdebatter inom LO och partiet.

• Var det först när du läste sociologi som feminismen kom in i ditt liv?
– Ja, så var det. Arbetarrörelsen har svar på mycket, men inte på allt, typ tråkiga metoo-erfarenheter. Den har inga bra förklaringsmodeller för det, sådana där dåliga skämt från dem som borde vara ens kamrater.
Feminismen var ett uppvaknande för henne. Den sa att vissa attityder inte är okej. De går inte att bortförklara med ”rå men hjärtlig stämning”.
– Jag skulle säga att det var värre förr. Vissa saker har blivit omöjliga att säga och det tycker jag är väldigt bra.
Det var LO:s bokserie Klass och kön, som började ges ut i början av 1990-talet, som gav henne ett nytt perspektiv.

• Men det var inte feminismen utan det goda arbetet som gav dig självförtroende?
– Ja, så var det. Det gav ett sorts bevis på att det är så här människor är, att om man får förutsättningar för att visa att man kan, att man är duktig, att bli anspråkstagen och då inte bara ens händer utan också ens huvud, ja då händer något med en. Man blir större än man trodde att man var.

• Vad hände sedan? Vart tog det goda arbetet vägen?
– Jag tycker att vi tappat det. Så är det ofta med de här frågorna. När det är högkonjunktur har vi inte tid och när det är lågkonjunktur har vi inte råd. Och i vår rörelse har alltid löneförhandlingar funnits i finrummet.
Hon menar att det goda arbetet är mer komplicerat. Man måste för det första lita på varandra som parter. Man måste ha ett eget självförtroende och våga ta steget tillsammans med motparten och säga att nu ger vi oss ut på den här resan. Man tar varandra i hand för att börja jobbet och inte för att avsluta det.

• Du har engagemang i industrin?
– Ja, det är coolt att vara här i Göteborg med tanke på att det är en sådan industristad, det är en sådan motor, industrin utvecklas och ett bevis på det är att Geely lagt sitt innovationscentrum här. Vi levererar verkligen på världsklassnivå.

• Vad tycker du om flytten av Göteborgs Kex?
– Jag fattar inte hur Orkla tänker, allvarligt talat, de behöver ju inte ens göra reklam. Bara den här grejen med Baddarna. Jag fattar att man vill lägga ner enheter, men att man väljer kexen, det fattar jag inte, det är industrihistoria, sjukt populärt.

• Vad kan man göra?
– Jag tror att det är opinionsbildning. Jag tror att man behöver prata om det. Det handlar inte bara om pengar utan framförallt om varumärket, det kan man inte bygga upp. Det heter ju till och med Göteborgs Kex.

Ann-Sofie Hermansson

Yrke: Kommunstyrelsens ordförande
i Göteborg.
Ålder: 54 år.
Familj: Mina föräldrar, syskon och syskonbarn.
Mat: vegetarian, käka tapas, pimientos de padron, räkor.
Förebild inom politiken: Göran Johnsson lärde mig jättemycket.
Teve: Mest nyheter, Bron gillar jag också, missar inte ett avsnitt.
Semester: Jag åker hem till pappa på Tjörn eller till värmen. Egentligen skulle jag vilja resa till Kina, se Terrakottaarmén och kinesiska muren.