Efter 48 år på Wasabröd – nu går Musse i pension

Nr 7-8/2017

– Smeknamnet Musse fick jag då jag höll på med sport, men då var det en annan inställning till träning. På fabrikens gym som man har byggt för stora pengar har jag aldrig satt min fot. Det är säkert bra för andra, men för mig är det inte träning, säger Claes-Göran Lindberg.

Musse har tagit med sig en artikel från mitten av 1980-talet när vi ses på Wasabröd i Filipstad. Artikeln handlar om när han vann Wasastafetten som var ett motionslopp på Kalhyttans skidstadion. Samtliga tävlande körde en bana på sju kilometer.
– Förr tränade vi ju för kondition. Jag minns att det var 17 tremannalag från Wasabröd som deltog och det var en väldig prestige att vinna det där. 1980-talet var höjdpunkten i mitt eget liv, både här på jobbet och privat, för då höll jag på att träna. Vi plockade ofta ihop en minibuss och åkte iväg och tävlade, berättar han och fortsätter:
– Här ser du en bild från Wasa-mästerskapet, då jag vann det individuella. Det var ett helt annat tänk om träning på den tiden. Det var konditionen och lungkapaciteten som gällde.

En dryg timme är kvar tills eftermiddagspasset börjar i packen, där Musse jobbar sedan fem år tillbaka, men han började på knäckebrödsfabriken den 13 februari 1970, alltså för 48 år sedan. Då var han 17 år.
Om några veckor fyller han 65 år och efter ett yrkesliv som fabriksarbetare kan han gå i pension utan några egentliga krämpor.
Nattskiften tycker han har varit jobbiga, men han har haft nytta av idrottandet.
– Därifrån kommer smeknamnet, från det jag åkte skidor och sprang Marathon. Egentligen kommer det längre tillbaka. I skolan började det. Jag heter egentligen Claes-Göran Lindberg, men du vet om man sparkar boll på en skolgård, då kan de inte skrika, Claes-Göran passa, men så var det någon som sa Musse, och då blev det så. Sedan har det levt kvar.

• Går du i pension nu när du fyller 65 år?
– Det vet jag inte. Jag har börjat tänka på om jag ska dra över lite för att täcka semestern, för då fattas det alltid mycket folk. Sedan vet jag inte, men jag skulle kunna tänka mig att jobba vidare förmiddagar, eftermiddagar men inga nätter, prova ett halvår i stöten, men jag har inte skrivit på något än.

• Är det för att pensionen ska bli bättre?
– Ja, det är det ju, men inte bara därför. Jag tycker i grunden att man ska jobba om man kan. Jag har det i mig. Man ska inte ligga samhället till last. Jag säger till ungdomarna att de ska börja pensionsspara i tid, annars får de för lite att leva på.

• Hur stor pension får du?
– Min slutlön inklusive skift- och ob-tillägg ligger på 27 000. Det blir 16 200 kronor i pension. Det är före skatt. Om jag inte hade haft tjänstepension, eget pensionssparande och hus som är avbetalat, hade det varit för lite, men nu kan jag klara mig.

• Men vad innebär pension? Är det att livet har gått?
– Nej, det skulle jag inte säga. Men det finns ju de här, halvungdomarna, som säger att det vore gott att gå i pension och ta det lugnt. Sånt lyssnar jag aldrig på. Det är väl bättre att vara ung och frisk och jobba än att vara pensionär.

• Men du har ju en massa fritidsintressen? Gården som du äger, jakten, kennel med uppfödning av jakthundar och även några betesdjur?
– Ja, det är roligt, men betesdjuren är mest för att hålla markerna öppna. Det är ingen lönsamhet i det, om man tänker på det arbete jag lägger ner.

• Hur mycket tjänade du när du började 1970?
– Jag kan berätta att när jag började i februari jobbade vi på ackord och hur de räknade ut det fattade jag inte. Jag hade inte jobbat särskilt länge förrän de kom från fackklubben och sa att det var strejk. Okej, sa jag och så slog vi av maskinerna. Vi ville ha bort ackordet och ha fast timpenning, men det var blankt nej och företaget hotade med lockout. Men då gick OLW, snacksfabriken, som på den tiden låg innanför grindarna och var en riktig mjölkko, ut i sympatistrejk och då fick vi igenom vårt krav direkt. Efter att vi fick bort ackordet tjänade jag 10,20 kronor i timmen.

• Då var du 18 år?
– Ja, jag hade inte jobbat särskilt länge.

• Var det en vild strejk?
– Jag tror nästan att det var en vild strejk.

Att Musse började på Wasabröd berodde på ett tips. Någon hade sagt att han borde söka jobb på knäckebrödsfabriken.
– Ja, då gick jag hit, det var på en fredag och jag gick till personalchefen. Då sa han, javisst, du kan börja på måndag. Efter en och en halv vecka fick jag frågan om jag ville ha fast anställning. Då var vi 1 100 anställda på fabriken. Idag är vi hälften så många.
De första åren jobbade han tvåskift på smörgåsavdelningen, där man gjorde dubbelmackan. Den stora vändpunkten kom 1977, då företaget ville införa kontinuerlig drift. Många var emot det, och det genomfördes två omröstningar bland de kollektivanställda. Resultatet av den första blev ett så massivt nej att det stoppades. Den andra gången blev det också nej, men det var jämnare och efter ett tag infördes kontinuerlig skiftgång trots motståndet.
– Jag röstade för, säger Musse. Jag tyckte att det passade mig.

• Varför då?
– Det passade mig som höll på med jakt och hade gård med djur.

• Hur många helger?
– Vi jobbar tre av fem på den skiftgången.
Det blev många som nyanställdes i samband med den utökade drifttiden. Musse frågade om han kunde få köra truck på lagret och fick det. De var fem truckförare på varje skift. Han fick lära sig köra själv. Själva truckkortet tog han senare. Det var en väldig skillnad på säkerhetstänkandet på 70-talet.
– Det gällde allt, klädsel, föreskrifter, allt har blivit mycket noggrannare. Jag minns att på den tiden rökte man överallt, på kontoren, alla toaletterna, matsalen, och snusade också. Nu får du inte ens röka på parkeringen.

• Rökte du också?
– Nej, jag har aldrig rökt, alltså inte varit vanerökare. Det var samma sak med sprit, bara man kom hit, även om du var bakfull, så var det inget negativt, man kunde till och med skryta om det, men om man var hemma var det inte bra, då hade det gått över gränsen.

• Du gick med i facket nästan direkt?
– Ja, jag ska inte säga att det var ett krav, men man såg väldigt ner på dem som inte var med. Jag hade inget emot det. Det var en mycket starkare fackförening på den tiden, mer stridbar, man visste vad facket var när man började, det gjorde jag. Det vet knappt ungdomarna idag. Man hade medlemmar med sig på ett annat vis.

• Vilka frågor var stora? Arbetsmiljön?
– Arbetsmiljön fanns över huvud taget inte med, det har kommit senare. Du vet det var så oerhört varmt, särskilt på sommaren, man hade särskilda duschraster, sedan byggde de ny anläggning för luft och sänkte temperaturen med 10 grader, det var oerhört varmt, upp mot 30 grader, vi åt salttabletter, sedan kom vi på att det inte var så bra att käka det, det var varmt och jobbigt. Det var även högt buller på den gamla maskinparken.

År 1988 byggdes höglagret och efter det fanns bara behov av en truckförare och en så kallad pappersgubbe som körde in papper till maskinerna, det blev åter igen övertalighet, men Musse hade tur och kunde få jobb i kvarnen. Där var de fem stycken på varje skift fram tills det investerades i ett nytt kvarnverk och då blev det åter igen övertalighet. Musse började jobba på packen.
– Förr fanns det mycket extrapersonal som de kunde utnyttja. Man fick gå som lärling vid en maskin så länge man ville. Nu kräver de att man ska kunna maskinen nästan efter en period, men då fick du gå som lärling tills du kunde den ordentligt, men nu finns inte det tänket. Vill du bli ledig så var det inga problem, blev du sjuk var det samma sak. Det fanns alltid personer som var över.

• Är det många som jobbat lika länge som du?
– Jag har varit längst, men det är inte jätteunikt. Några som är kvar började 1972 och rätt många började 1977, men alla som började på 60-talet har slutat. Och då är det väl så, tänker jag, om så många jobbar kvar tyder det på att det är ett bra ställe att jobba på. Att jobba på Wasabröd har alltid haft en positiv klang. Det är många som känner lite extra för knäckebröd, speciellt om man träffade folk från övriga landet.
– För mig har det varit tur att Wasabröd funnits, för jag vet inte riktigt vad jag skulle ha hållit på med annars. Jag var så skoltrött när jag gick på gymnasiet. Hade jag haft bättre betyg hade jag nog inte hamnat här, då hade jag satsat på något annat, men det har varit en bra tid, framförallt för den fina kamratskapen och de fina produkterna som vi gör. Jag har även haft bra skiftchefer som varit förstående när jag till exempel ringt och sagt att jag haft en jakthund kvar i skogen.

Relaterade artiklar