Likt ett lömskt virus är handelsjättarnas egna märkesvaror (EMV) på god väg att ta kål på stora delar av den svenska livsmedelsindustrin.

[Ur nummer: 05/2004] Inom livsmedelsindus-trins alla branschområden ökar andelen EMV i rekordfart. Och i inget fall gynnar den utvecklingen de existerande och producerande företagen inom svensk livsmedelsindustri.
För de företag som åtar sig att tillverka egna märkesvaror åt handelskedjorna blir den ekonomiska förtjänsten så marginell att företagets möjligheter att investera i en hållbar framtida produktionskapacitet utarmas. Och för de företag som inte är med ”på vagnen” begränsas snabbt möjligheterna att få ut egna märkes-varor i butikernas hyllor, vilket dramatiskt äventyrar företagens fortsatta existens.

I och med att de stora handelskedjorna nu konsekvent inriktar sig på att i allt större utsträckning saluföra egna märkesvaror i sina egna butiker degraderas livsmedelsindustrin till en renodlad underleverantörsroll. En roll i vilken man för sin egen överlevnad blir helt hänvisad till handelskedjornas framtida göranden och låtanden.

Många små och medelstora livsmedelsföretag har redan bittert fått erfara vad konkurrensen från EMV innebär: De har blivit utkastade ur butikshyllorna.
Men även de stora märkesgiganterna inom livsmedelsindustrin, som till exempel OLW, Cloetta och Scan, är redan nu så allvarligt hotade i sina ledarroller att de i ett försök att stilla och blidka handelsjättarnas maktaptit upplåter sin egen produktionskapacitet till att tillverka EMV som konkurrerar ut de egna omhuldade varumärkena.

På Scanfoods stora färsfabrik i Skara tillverkas nu till exempel både egna ”Mammas köttbullar” och de konkurrerande Ica Hand-larnas köttbullar. På Cloetta Fazer tillverkas handelns egenmärkta chokladkakor sida vid sida med den egna märkeschokladen. På OLW:s fabrik fylls chipspåsarna både med egna och andras chips. Och så vidare.
För många livsmedelsarbetare innebär de egna märkesvarornas ohejdade framfart att de förlorar sina jobb när produkterna som tillverkas på deras arbetsplatser inte längre ges något utrymme i butikshyllorna eftersom handelns exponering av sina egna märkes-varor stjäl allt större utrymme.

Och för de livsmedelsarbetare vars fortsatta anställningstrygghet vilar i företag som åtar sig att tillverka EMV blir utrymmet för framtida löneökningar och för investeringar i en acceptabel arbetsmiljö lika med noll. Det pris handelsjättarna är villiga att betala för att få sina egna märkesvaror tillverkade i svensk livsmedelsindustri är så lågt att det suger ut allt framtidskapital.
Bland många enskilda företrädare från livsmedelsindustrins arbetsgivarsida är upprördheten över handelsjättarnas arroganta framfart på EMV-området stor. I det tysta talas det bittert om såväl ”slavkont-rakt” som ”handelns dödsskvadroner”, men det talas inte öppet om vad man tycker och tänker.
– Det kan jag inte, det har jag inte råd med, för det enda lilla hopp jag har för mitt företags fortlevnad är att jag ska beviljas audiens i det allra heligaste, i den inre kretsen, i handelsjättarnas centrala inköpsavdelning, säger till exempel en anonym ägarrepresentant till ett medelstort charkföretag.