Erik Styrbjörn Pedersen målar industriarbetet

Nr 1/2018

– Du kan inte stå på en arbetsplats och teckna, säger Erik Styrbjörn Pedersen, för då är risken stor att du blir överkörd av en truck. Därför tar jag med kameran och använder
fotografier som förlagor för mina målningar.

Det är ett fantastiskt rum som den danske målaren Erik Styrbjörn Pedersen arbetar i. Ateljéfönster, stora ytor som han restaurerat själv, arbetsbord, dator, färg och penslar och höga bokhyllor med böcker om konsthistorien.
Under samtalet söker han efter den ena boken efter den andra för att klargöra vad han menar. Det är bilder han söker. Nu är det en bok av målaren David Hockney som han behöver, ”Secret Knowledge” (Hemlig kunskap) som visar att de gamla mästarna använde ett slags fotoförlagor (camera obscura) för att avteckna modellerna på duken.
– Vad ville Hockney säga med det? Jo, han ville stoppa den där reaktionen att det inte skulle vara riktigt måleri om man använder fotografier som förlagor. Han vill säga att det som ni kallar riktigt måleri är målat med fotoförlagor i någon form.

Självklart kan Pedersen också teckna och skissa och gör det också. Det är inte frågan om det. Det är något större som står på spel. Att gå in på en arbetsplats med kamera för att studera de som arbetar där och därefter skapa målningar utifrån dessa studier är en demokratisk handling.
Inför den reagerar många arbetsgivare med att stänga ute, det finns staket och grindar runt fabrikerna för att hålla allmänheten borta. Särskilt om det är frågan om känslig livsmedelsindustri och i synnerhet om det är ett slakteri.
– På ett sätt kan jag förstå det, säger han, för de kan inte släppa in vem som helst på ett slakteri. Det som försiggår där inne är att man dödar djur. De kommer in levande i den ena änden och ut döda i den andra.

Grisarna blir skinkstekar och fläskkotletter och det är så konsumenterna möter köttet i butiken, men det finns en mellanstation, som intresserar Pedersen, ett skede där bearbetningen sker, arbetsprocessen, när djuren dödas och styckas och omvandlas. För de flesta människor är det för känsligt, det kan misstolkas.
Han reser sig och hämtar två målningar som han förvarar i ateljén från slutet på 1970-talet, det är hans allra första slaktbilder. Det är en gris. De hade en gris på den jylländska gården som han byggt om till sin ateljé, där vi är just nu. Han och hustrun Scott har bott här i alla år, de tre barnen har vuxit upp och kommer tillbaka på besök med barnbarn.
Två lite surrealistiska målningar lutar han mot väggen. Slaktaren har höjt klubban för att bedöva djuret. På den andra ligger suggan utslagen på gårdsplan.
– Vi var helt nya här ute på gården och visste inte vad vi skulle göra. Så jag gick till grannen och frågade. Han sa att vi bara skulle ringa efter slaktaren som bodde i närheten. Det gjorde jag och så kom han med den här klubban och klappade till. Det skedde blixtsnabbt. Jag tyckte att det var enormt. Jag bara stod där och såg allt och så gjorde jag det till ett motiv för målningarna.
Det var så hans första slaktbilder blev till. Det är inte bara frågan om att avbilda. När han målar arbetsbilder gör han något mer av det. Han sätter in dem i ett idékomplex som är hans eget och det säger han också till arbetsgivaren att han ska göra, när han ansöker om tillstånd att komma in på arbetsplatsen.
– Jag gör det ju inte för att avslöja missförhållanden. Mitt syfte är att ta några bilder som ska vara förlagor för måleriet, men jag kan ju inte veta vad det blir för bilder förrän jag varit inne. Det är frågan om förtroende och jag menar att jag inte har missbrukat någons förtroende, säger han och tillägger:
– Men det irriterar mig att jag ska fråga ledningen och inte arbetarna eller de fackligt förtroendevalda, det är ju dem jag målar.

Numera tar han med sig boken ”Arbejdsbilleder” och visar med den vad han gör och hur han gör och då brukar det gå bra. Boken som är utgiven av Arbejdermuseet i Köpenhamn i samband med en stor egenutställning 2007 är en bra introduktion till hans tankar om arbetsplatsens betydelse för våra liv och bildkonsten.

• Hur kommer det sig att du valde en målning på omslaget, där kvinnan vänder ryggen till oss?
– Det är ju ett gammalt motiv, en kvinna som står med ryggen mot betraktaren, och det är ju en vacker kvinna, smal, flott, bra hållning. Hon ser elegant ut, och att hon står med ryggen mot oss gör det mer hemlighetsfullt, vad är det hon gör? Jo, hon tillverkar teveapparater på B&O fjernsyn. Det är en klassisk bild.

• Men då blir hon en kugge i ett maskineri och inte en unik människa?
– Ja, men så är det. Industriarbetaren är en anonym person som gör en uppgift åtta timmar om dagen för en lön. I motsats till direktören som är en individ och vars personlighet står i fokus. Hon är mer ett nummer och det har inget med hennes stolthet att göra, hon vet det och vi vet det också.

I vår individfokuserade tid med ständigt pågående realityteve, kändisskap och Face-book är Pedersens tanke provocerande. Varför får inte den kvinnliga operatören vara mer än en kugge i maskineriet?
– Det är hon också, självklart. Om hon skulle definiera sig själv skulle hon säga att jag är operatör och tillverkar teveapparater, men därutöver är jag mor till barn, fru till en man och har en massa fritidsaktiviteter som engagerar mig. Arbetet är kanske inte mer än en fjärdedel av mitt liv.
Och här kommer Pedersens poäng. Denna fjärdedel som förefaller krympa för varje decennium trots att arbetstiden inte gör det, är närmast tabu inom konsten. Allt kan en konstnär göra, vilka provokationer som helst, fascistiska, rasistiska, måla med blod, måla med sperma, men om han målar det dagliga arbetet, industriarbetet, då brer osäkerheten ut sig.
– Det är det som lockar mig, säger han. Om man målar människor på arbetsplatser i industrin, som en del av arbetsprocessen. Då uppstår fortfarande frågan: Är det här verkligen konst?

Som målare har han ändå nått stor framgång. Ofta har danska fackförbund varit beställare av verk och då har han arbetat i ett stort format med bildserier som är två meter höga och kanske tio meter långa eller till och med det dubbla.
För två år sedan fick han det svenska Ahlbäckspriset och förra året hade han i samband med Ahlbäcksdagarna en utställning på Meken i Smedjebacken.