Sverige kan införa vilka övergångsregler de vill
i samband med att 10 nya länder går med i EU. Estländska Anna, Dimitri och Denis åker heller till Irland, där livsmedelsindustrin rekryterat estländare sedan långt före EU-medlemskapet.

[Ur nummer: 05/2004] Två av dem har redan jobbat på Irland. Och när de berättar om sina tre veckor där i november och december har jag svårt att tro dem.
De arbetade natt 21 dygn i sträck utan veckovila. Tolv timmar per pass, lunchen inräknad, i minus åtta grader.
– Jag sorterade levrar och hjärtan från slaktresterna efter kalkoner med mina bara händer. Och det var alltid bråttom eftersom det snart var jul, berättar Anna Kozorkova, 22.
  De hade lunchrast en timme och fick ta småraster på fem tio minuter.
  – Jag fick problem med händerna. Det blev väldigt kallt att stå stilla och arbeta så hårt i den kylan, säger hon.
De bodde fem och fem i små stugor.
– Boendet på Irland var perfekt bortsett från att det inte tillät något privatliv, säger Anna.
Men stugorna låg en bit ifrån fabriken.
– Vi jobbade tolv timmar, resan tog en timme, och det tog en timme att äta. Sen fanns bara tid till sömn. Vi var helt slut.

Över hälften vill tillbaka
Företaget heter Kerry Foods och är en irländsk livsmedelsgigant. Deras rekrytering i Estland började den 10 september förra året, långt före EU-anslutningen, och har skett i samarbete med estländska Ams.
Företaget sökte både fast anställd personal och tillfälliga arbetare till ett så kallat kalkonprojekt.
Tvåhundra estländare sökte de nittio fasta jobben. 91 av dem fick jobb.
Sjuhundra sökte de 160 säsongsjobben före jul. När deras tre veckor i kalkonhelvetet var över fick de frågan om de var beredda att åka tillbaka till ett nytt jobb på fabriken.
Över hälften svarade ja!
* Varför reser ni igen?
– Det finns bara ett skäl, säger Anna. Pengarna förstås. Kan det finnas någon annan anledning?
Den garanterade lönen var 900 euro. De som jobbade hela tiden tjänade 1 400 euro när skatter och sociala avgifter var betalda. Efter avdrag för mat och boende fick de 1 100 euro i handen.
Det är ungefär 10 000 svenska kronor. Det motsvarar gott och väl fem månadslöner i Estland för ungdomar som Anna, Dmitri och Denis.
När du läser det här är de redan tillbaka på fasta jobb i samma företag. Tillsammans med 102 andra estländare får de helt vanliga heltidsjobb, med 39 timmars arbetsvecka, dagtid och normal lön.
– De tjänar sju euro i timmen enligt avtalet före skatt, berättar blivande Eures-rådgivare Marta Traks som arbetat med rekryteringen.

Osäker på facket
Någon kontakt med facket på fabriken hade de inte i den första vändan. Om de tänker gå med den här gången vet de inte.
– Jag vet inte mycket om fackföreningar, men jag antar att det är bra för de ska väl kämpa för mina rättigheter. Kanske kommer jag att gå med. Men Kerry Foods verkade ta väl hand om sina anställda, säger Anna.
Tjugoårige Denis Afrikantov är den av de tre som har minst utbildning.
Anna Kozorkova, 22, är klar med sjöfartsakademin i Tallinn och utbildad sjöman.
Den tredje i gänget, Dmitri Horosi, 20, studerar just nu på samma akademi. Han var inte på Irland i vintras.
– Jag hade fått jobbet, men skolan var tvungen att gå före så jag kunde inte resa, förklarar han.
Nu avbryter han utbildningen mitt i. Och kanske tar han upp studierna igen på Irland.
För trots att de sökt och fått heltidsjobb på Kerry Foods så är de inte livegna. Alla är införstådda med att de kan sluta om de vill och göra något annat.
– Om vi inte gillar jobbet så kan vi hitta ett annat jobb efter första maj, säger Anna.
* Tror ni att ni kommer att försöka få tag i ett annat jobb?
  – Självklart. Jag skulle hellre arbeta med skallen. Med datorer eller som DJ, säger Denis.
  – Ja, troligen. Det beror på hur Kerry Foods behandlar sina anställda. Men jag tror inte jag får användning för min examen. Kanske kan jag bli servitris. Jag vill i alla fall lära känna den irländska kulturen först och det tar säkert ett tag, säger Anna.
  Dmitri vill fortfarande bli fartygsmekaniker.
  Alla tre är av rysk härkomst och anser sig ha bättre chanser på arbetsmarknaden i ett engelsktalande land än hemma i Estland. Där krävs ofta att man talar och skriver flytande estniska, och det är ett svårt språk för många ryssar.
  – Jag kan engelska mycket bättre än estniska. Det här är mycket bättre för mig, säger Denis.

Trött på att vara ”ockupant”
Ändå tror bägge killarna att de flyttar hem till föräldrar och vänner i Estland efter ett tag.
Anna är inte lika säker.
– Jag har en stark relation i Estland och det är min mamma. Jag vill helst bo här, men är väldigt trött på att esterna betraktar mig som en ryss, ett slags ockupant, fast både jag och mina föräldrar är födda här.
Om de inte rest till Irland hade Dmitri fortsatt med sina studier på marinakademin. Denis hade förmodligen rest till Tyskland och jobbat svart. Anna hade kanske varit flygvärdinna på Arabic Airlines.
– De har kallat mig på intervju, men då hade jag redan fått jobb, säger hon.
* Sverige då, kan ni tänka er att flytta dit?
– Nej, svenska språket verkar alldeles för svårt, säger Dmitri.
– Sverige är inte så öppet som Irland. Det har jag hört om nu nyligen, säger Anna.