Det finns så många luckor i historieskrivningen om kvinnors fackliga kamp. En del av dem vill forskaren Eva Schmitz kunna fylla. Hon tycker att det finns mycket att lära av hur kvinnor varit aktiva och tagit strid för bättre villkor.  

Av en slump stöter jag på boken ”Kvinnor, kamrater…” av Eva Schmitz. Det är inspirerande läsning om kvinnans roll i arbetarrörelsens uppbyggnad till slutet av 1930-talet.
Eva Schmitz är universitetslektor på Högskolan i Halmstad. Hon undervisar i sociologi och genusvetenskap med inriktning på arbetsliv. Hon har också forskat en hel del om kvinnors fackliga aktivitet runt sekelskiftet.
En solig februaridag träffas vi i hennes lägenhet i Malmö. Den ligger inte långt från centrum samtidigt som det är cykelavstånd till havet.
– Jag växte upp bara ett stenkast härifrån. Jag har bott i denna lägenhet med min familj i 27 år, men huset byggdes på 1950-talet. Det är många som bor kvar sedan den tiden.
I den ljusa lägenheten finns det gott om böcker, både i bokhyllor och i travar på golvet. Så läser hon också en hel del, inte minst i sitt jobb. Hon har visserligen fyllt 65 år men har inga tankar på att gå i pension.
– I mitt yrke är det ganska vanligt att man fortsätter jobba efter 65 år. Vid sidan av undervisningen försöker jag också få tid att forska.

Hon berättar att hennes engagemang i kvinnohistoria växte fram parallellt med att hon engagerade sig i kvinnorörelsen på 1970-talet.
– Samtidigt läste jag sociologi och blev intresserad av kvinnors roll i historien. Det ledde till att jag skrev min c-uppsats om kvinnor i tidig arbetarrörelse.
Då i mitten på 1970-talet fanns inte mycket skrivet på detta område.
– Jag insåg att jag gett mig in på ett ganska outforskat fält när jag ville undersöka hur det gick till när kvinnorna började organisera sig.
Hon ägnade nästan ett helt år åt att skriva sin c-uppsats som blev klar 1974 och fick titeln ”Om den proletära kvinnorörelsen fram till 1917 i Sverige”.
Efter uppsatsen arbetade hon halvtid på en ungdomsvårdsskola och skrev boken ”Kvinnor, kamrater…”. Den ger en mycket målande bild av kvinnors organisering och fackliga kamp.
I boken berättas om kvinnornas roll i hungerkravallerna 1917, hur 6 000–7 000 arbeterskor från fabrikerna på Söder tågade upp till riksdagshuset och krävde att mjölkpriset skulle sänkas. Stort utrymme ägnas också åt kvinnor som går ut i strejk för högre lön under 1920-talet. Även bryggeriarbeterskornas envisa kamp för lika lön för lika arbete beskrivs noga.
Överhuvudtaget är många exempel i boken hämtade från livsmedelsindustrin. Eva Schmitz har bland annat studerat den fackliga aktiviteten vid Mazetti chokladfabrik i Malmö där majoriteten av arbetarna var kvinnor.
– Deras engagemang är intressant. De gick på fackliga möten och de deltog i strejker. Kvinnorna fanns där hela tiden och utgjorde 80 procent av de anställda på Mazetti på 1930-talet. Samtidigt som deras representation är svag i den fackliga organisationen.
Hon var i början av 1980-talet inte intresserad av att göra en akademisk karriär. Istället utbildade hon sig till svarvare och hamnade på Televerket.
– Där jobbade jag som telemontör i 15 år, byggde telestationer i Skåne men också i Danmark.

När hon skulle fylla 50 år började hon fundera över om hon skulle dra kabel resten av sitt yrkesliv eller om hon skulle återuppta sitt intresse för kvinnors historia, fackligt och politiskt.
– Jag bestämde mig för att påbörja forskarutbildningen i sociologi. Det var på håret kan man lugnt säga.
År 2007 doktorerade hon med avhandlingen ”Systerskap som politisk handling” om kvinnors organisering i Sverige 1968 till 1982.
– I min avhandling försöker jag ha ett klassperspektiv. Jag vill visa att kvinnorörelsen inte bara bestod av medelklasskvinnor utan att även arbetarklasskvinnor fanns med. Jag menar att deras berättelser måste in i historieskrivningen. Så det är vad jag gör i min avhandling, säger hon och fortsätter:
– Jag lyfter fram ASAB-städerskornas strejk för högre lön och Algotssömmerskornas kamp för rätten till ett arbete.

Hon berättar också om en fotnot i avhandlingen som blivit mycket aktuell. Fotnoten handlar om hur hon besökt ett gruvdistrikt i Wales 1999 och intervjuat kvinnor som varit aktiva i kampen mot nedläggningen av gruvorna på 1980-talet. Hon var intresserad av hur gruvarbetarhustrurna stärkts av sitt deltagande i solidaritetskampen.
Det visade sig senare, att en av de kvinnor som hon intervjuat fanns med i den aktuella filmen Pride som bygger på en sann historia.
– Det är en fantastisk film som handlar om hur en grupp homosexuella beslutar sig för att stödja gruvarbetarnas kamp. När jag såg filmen så kände jag direkt igen kvinnan som jag intervjuat.
Eva Schmitz hämtar sin svarta anteckningsbok där hon antecknat det mesta från besöket och där kvinnan skrivit vad hon heter. Det var samma person som var med i filmen. Hon var en av kvinnorna i byn som välkomnade stödet från de homosexuella.
– Det som hände med dessa kvinnor var det som kvinnorörelsen ville skulle hända. Gruvarbetarhustrurna gick under strejken från en instängd kvinnoroll till att prata på offentliga möten. De åkte ner till London och såg sin kamp förenas med andras kamp.
Har du något speciellt projekt på gång just nu?
– Jag vill skriva en bok med titeln Fackföreningssystrar, om kvinnors fackliga kamp från LO:s bildande och 100 år framåt. Jag vill visa på att det finns kontinuitet i de frågor som kvinnor har drivit och få fram vilka strategier de kvinnliga arbetarna använt sig av för att erhålla en högre lön, en höjning av statusen av deras arbete och inte minst att bli erkänd som facklig medlem, säger hon och tillägger:
– Problemet är källorna. Det finns tidningsartiklar och det finns protokoll men många är handskrivna och svåra att tyda. Jag skulle därför vilja intervjua kvinnor som deltagit i facklig kamp. Skriv det, de får gärna mejla mig, adressen är eva.schmitz@hh.se