Det handlar om en fabrik som facket räddade från nedläggning 1985. En nationalsymbol som bara kan tillverkas på en enda plats: Västerbottenost i Burträsk.

Mejerskan Elenora Lindström skapade receptet till Västerbottenost som enligt Norrmejeriers marknadsföring bara går att göra i mejeriet i Burträsk.
Det som förvirrar är fackets roll. På Norrmejeriers hemsida står inte något om det. När historien bakom Matsveriges största exportframgång skildras nämns inte facket och det görs inte ens i denna tidnings stora reportage om Västerbottenost (Mål & Medel nummer 7-8 2014).
”Jag blev bestört när jag märkte att ni missat hela poängen. Burträskmejeriet och Broängemejerieriet skulle läggas ned på 80-talet. De var i alldeles för dåligt skick och omöjliga att bygga om, sade ledningen för Norrmejerier som avsåg att flytta produktionen av Västerbottenost till Umeå. Facket fick dock igenom att löntagarkonsulter skulle utreda frågan. Konsulterna visade på möjligheter att tillämpa småskalig teknik och att förnyad produktionsapparat skulle gå hem ekonomiskt. Det gällde Burträsk. Broänge var svårare att göra något av.”
Så lyder mejlet som kom till Mål & Medels redaktion. Avsändaren är Jesper Steen, professor emeritus på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm och en av konsulterna som då, 1985, tillsammans med Livs lyckades få Norrmejeriers ledning att tänka om och besluta att mejeriet i Burträsk skulle få vara kvar.
”Det var en stor seger för facket! Synd att det redan är bortglömt”, avslutar Jesper Steen.
Ja, det var ju en rejäl miss från vår sida, konstaterade vi på Mål & Medel, och bestämmer oss för att åka till Saltsjöbaden för att träffa professor Steen och höra vad som hände då 1985.

Ett stenkast från Neglinge station ligger den pampiga villa Matadi, där han bor. Han visar vägen genom stora salar till biblioteket, där han har lagt fram böcker, utredningar och rapporter som han skrivit framförallt ihop med arkitektkollegan Peter Ullmark. Det här är grundtankarna till det som blev Livs näringspolitiska program på kongressen 1982 och som under ett decennium förändrade den svenska synen på fackets roll i samhället.
Livs näringspolitiska program och forskarnas böcker ledde till att Metall 1985 antog visionen om ”Det goda arbetet”. 1991 hängde LO på med visionen om ”Det utvecklande arbetet”.
Rummet är klätt med vackra bokhyllor som klättrar kring fönstren, där man kan se Baggensfjärdens blå vatten.
– Vi var ju borgarbarn som greps av 1968 års radikalism, säger Jesper Steen, när vi sitter runt bordet och bläddrar i dokumenten.
Det började på 1970-talet, då Jesper Steen och en grupp unga forskare på Tekniska högskolan, dit arkitekthögskolan hörde, försökte utforma alternativ till det pågående bygget av miljonprogrammet.
Stockholmsförorterna Tensta och Rinkeby stod klara och ett nytt stort centrum, kallat Hansta eller Järva City, höll på att prospekteras, men nybyggnationen möttes av allt starkare protester. En gräsrotsrörelse, artikulerad av bland annat barnboksförfattaren Astrid Lindgren, värnade om naturvärden och motsatte sig det storskaliga och endimensionella.
– Vi blev uppmärksamma på att det gällde att stärka den demokratiska processen om resulatet skulle bli en mer levande stadsmiljö med arbete och boende integrerat. Vilka anspråk folk ställde på sin miljö visade sig bero på deras sociala situation, vilket jobb de hade, vilken ställning i produktionen. Vi insåg att det var där vi skulle börja om vi ville förändra saker.

Det var alltså i mitten på 1970-talet. På arbetsmarknaden kom nya lagar, Medbestämmandelagen 1976 och Arbetsmiljölagen 1977, som innebar en utvidgning av demokratin på arbetsplatserna. Det var i varje fall syftet med dem. Skyddsombuden skulle vara delaktiga när nya fabriker planerades och gamla byggdes om.
Jesper Steen och Peter Ullmark var med och bildade en arbetsmiljögrupp på KTH och denna uppvaktade LO för att se om det gick att inleda ett samarbete. De unga forskarna fick kontakt med Livs blivande ordförande Lage Andréasson som blev entusiastisk inför deras planer.
Från arbetsmiljöfonden kunde de söka pengar till studiegrupper på två Stockholmsmejerier som skulle utarbeta förslag till fackliga handlingsprogram. På Dalagatan var siktet inställt på det nya stora Kallhällmejeriet som Arla planerade. I Enskedemejeriet gällde det en kommande ombyggnad.
– Vår idé var att frigöra visioner hos de anställda om hur ett mejeri skulle kunna se ut. Vi fann att det var svårt för de anställda att ha idéer inför en nybyggnad, osäkerheten kring vad den tekniska utvecklingen hade för konsekvenser var stor. Det var lättare att ha synpunkter på ombyggnaden. Mycket av diskussionerna handlade om hur yrkeskunnande kunde stärkas. Det handlade också om självklara saker kopplade till människovärdet som att det skulle finnas fönster i kylrummet.
Men på Arla blev det stopp. Chefen för Stockholmsmejerierna kunde inte ta till sig de nya rösterna. I Mål & Medel nummer 6/1976 skildras hur forskarnas arbetsmiljörapport stoppades. Det blev i sig en nyhet som togs upp av Aftonbladet. Vid denna tid stod arbetsmiljöfrågor och ekonomisk demokrati högt på den mediala dagordningen.
Jesper Steen och Peter Ullmark gick vidare till Skånemejerier i Malmö, där ett nytt stort mejeri skulle byggas. Där fanns också ett större intresse från företagsledningens sida för att de anställda skulle medverka i planeringen. Tillsammans med Livs fackklubb lyckades man få igenom att matsalen placerades mitt i mejeriet intill en ljusgård, vilket gjorde den till den naturliga samlingspunkten som den var i gamla mejeriet.
Att medvetet skapa arbetssituationer som stimulerade och utvecklade yrkeskunnandet var också viktigt.

– Problemet vid denna tid var att bönderna som ägde stora delar av livsmedelsindu-
strin inte var särskilt intresserade av att utveckla produkterna. Det fanns oreflekterad tillit till den storskaliga produktionen och följden blev att matkvaliteten utarmades.
Jesper Steen betonar att de på olika sätt försökte verka för att diskussionen mellan företaget och facket skulle bli saklig.
– De anställda har ju enorma kunskaper som inte tas tillvara. De möts allt för ofta av misstro från företagsledningen.
Det stora genombrottet för den nya synen på arbetet och de anställdas roll kom med Livs näringspolitiska program 1982.
Därefter avlöste olika projekt och debatter varandra. Ett av dem var Livs engagemang för att rädda mejeriet i Burträsk, som var det mejeri som skulle framställa Matsveriges största exportframgång: den vällagrade Västerbottenosten.