I Bergslagen vid sjön Torr-varpen ligger fabriken som tillverkar handelns egna märkesvaror. Namnet på denna ”the price fighter” är Hellefors bryggeri.

[Ur nummer: 05/2004] För drygt tio år sedan bestod företaget av en liten byggnad med
åtta anställda. Nu är de 78 kollektivare, det är stort, och det blir större för varje år, det blir nya maskiner, nya linjer, och till och med en robot som packar dricka på pallar.
För bryggeriet har det gått bra. Företaget valde att ge upp lanseringen av sitt eget varumärke, för att istället tillverka åt handeln. Saft, läsk, krämer, juicer, cider, bords-
vatten tillverkas åt handeln och får etiketter med namnen Willys, Hemköp, Spar, Eldorado, Ica-handlarnas, Euroshopper, Coop X-tra, Signum.

För Hellefors har tillverkningen av handelns egna märkesvaror varit ett lyckokast.
– Vi går bra, säger logistikchefen Leo Kiuru. Vi räknas som en ”price fighter”. Vi slåss med priset, det är vår nisch. Vi tillverkar åt samtliga handelskedjor.
Det låter enkelt, men verkligheten är mer brutal; det handlar om att hålla nere kostnaderna, jaga dem. Transporter är en sådan kostnad. Det geografiska läget är ganska bra. Hällefors ligger nära mitten av Sverige, inte så många mil fel, det sparar pengar. Företaget har mycket liten marknadsorganisation, bara tre säljare och de åker inte runt och försöker kränga varor i butikerna, utan de gör en överenskommelse med handeln centralt och så tar kedjornas butiker in ”deras” varor. Här sparas också pengar.
Hellefors bryggeri tillhör således vinnarna. Leo Kiuru påstår att recepten är olika, men skillnaderna är förmodligen inte så stora misstänker den som ser mängden av handelns egna märkesvaror i det stora lagret. Det är till exempel samma innehåll i alla naturella bordsvatten, det håller han med om.
– Men, säger han, det är en väldigt bra källa. Vi får kalla vårt bordsvatten för källvatten.

Konkurrenter i Europa
De är inte ensamma om att konkurrera med lågpris. Ute i Europa finns det många ”price fighters”. ICA Handlarnas läsk Euroshopper gjordes tidigare av ett danskt bryggeri.
ICA gick ut med en offertrunda och Hellefors bjöd lägst och fick ordern, sen var det klappat och klart. Den stora ordern var i hamn, men till priset av att delar av fabriken nu måste köras på fyrskift, vilket inte personalen blev glad över.
En ”price fighter” får ta en del stryk. Man ska alltid stå ut, alltid fortsätta match-en, alltid hoppas på den riktigt stora ordern. Avtalen löper ett år i taget och så lägger kunden, handeln, åter ut ordern på offertrunda. Här skapas förutsättningar för en, måste man säga, elak mekanism, ungefär som i proffsboxning. Utmanaren ges chansen att gå upp i ringen mot mästaren, men villkoren är inte riktigt sunda; han tjänar mycket mindre och han får garanterat stryk.
* Vad händer om ni förlorar en stor order? Är det något ni våndas över?
– Det gör man alltid, säger Leo Kiuru. Men vi försöker vara partners. Vi vill utveckla produkten tillsammans. Det är inte så att handeln bara säger till oss att göra en produkt, utan vi jobbar ihop. Vi har eget labb och är med och utformar.
* Så du tycker inte att ni befinner er i underläge i förhållande till handeln?
– Om vi bara tillverkar det de ber oss om så är vi naturligtvis det, men vi försöker, som sagt, komma med egna idéer som
vi utvecklar tillsammans med handeln.
Hellefors bryggeri har vuxit under ett helt decennium. Det ser välskött ut, bra arbets-miljö, nybyggt, men villkoren är tuffa. Att vara ”price fighter” innebär att man konkurrerar med låga löner och taskiga arbetstider: lönerna ligger på 88-90 kronor i timmen, och arbetstider för dem som jobbar fyrskift är inte heller roliga. De har endast fyra helt lediga helger på ett år, alltså ledigt från fredagskväll till och med söndagskväll.
Johan Elovara jobbar fyrskift i mottagningen och gillar det inte alls. Han har fru och ett barn, 1,5 år, som han skulle vilja dela sin lediga tid med. Nu måste familjen lägga tidspussel med en dagmamma för att få det att gå ihop.
– Det hade kanske varit okej, säger han, om jag hade fått en rejäl ekonomisk ersättning för den obekväma arbetstiden, men det får jag inte.

Nio dagars arbete i sträck
Han tycker att det är alldeles för lite betalt. Skiftarbetet känns som ett extra, dubbelt arbetspass. Han jobbar nio dagar i sträck över helgen.
Han är ju inte på jobbet för att han är så fantastiskt intresserad av det.
– Jag är helt enkelt här och jobbar, inget annat, det är allt jag gör i 8 timmar. Jag är mottagare. Visst finns det möjlighet att tjäna mer genom att jobba övertid, men jag vet inte om det är värt det.
Jörgen Eriksson, Livsklubbens ordförande, håller med om att ersättningen för skift-arbetet är för låg. De får 25 kronor extra i timmen på natten. Och 73 kronor mer i timmen från lördag klockan 12. Därtill kommer skifttillägget.
– Det är för lite. Det är timlönen som är för låg. Okej, boendet i Hällefors är billigare än i storstäderna, men ändå…
I Bergslagen finns inte många alternativa jobb att söka för den som surnar till och det är förmodligen en viktig orsak bakom den låga lönen. De lokala förhandlingarna går trögt. Inte mer än en 50-öring över avtalslön har klubben lyckats utverka. Företaget säger att lönerna är den största kostnaden. Ökar lönekostnaderna vinner företaget inte över konkurrenterna i handelskedjornas offert-rundor.

Katten på råttan, råttan på repet
Och vinner man inte ordern, ja då blir det mindre pengar till investeringar och då minskar chanserna att få nya order och då går fler jobb förlorade. Det är katten på råttan, råttan på repet…
Kanske en logik som är möjlig att acceptera för den som vill ha billiga livsmedel, men knappast för den som får sin fritid förstörd. 
Inte heller huvudskyddsombudet Mattias Henriksson gillar att gå till jobbet en fredagsnatt. Det är ingen rolig känsla. Det är på helgen familj och vänner är lediga, det är då allt socialt sker.
Mattias är med i klubbstyrelsen och han säger att arbetstiderna är en fråga som de ska jobba med.
– Vi hoppas på att kunna ändra det så småningom, säger han.
Jörgen Eriksson menar att det egentligen inte är så svårt att lösa. Det finns ett annat stort industriföretag i samhället, ett metallföretag, och där kör man också dygnet runt, men de har ett femte skift som byter av de andra.
– Det är så vi borde göra, säger han. Då skulle vi slippa dessa nio dagar långa arbetspass.
Färre sjukskrivningar
Han tror att många skulle må mycket bättre om det infördes femskift och man fick fler lediga helger.
– Jag tror att sjukskrivningarna också skulle minska, säger han. Och det innebär ju en besparing för företaget.
Men framtiden är oviss. Om industrin fortsätter att försvagas i förhållande till handeln och prisjakten fortsätter, ja då kan nästa steg bli att företaget – påhejat av konsumenter som vill ha allt billigare dricka – vill införa säsongsanpassad arbetstid. Och för de anställa på Hellefors bryggeri skulle det innebära längre arbetstid under sommarhalvåret. Det är inte något roligt framtids-perspektiv.
På Hellefors bryggeri är medlemmarna beroende av det centrala avtalet för livsmedels-industrin, både för att stå emot nya ruggiga förläggningar av arbetstiderna och för att få upp timlönen med några kronor.
På lagret plockar vi i ordning några flaskor för fotografering. Trots anonymiteten – det står ju inte på flaskorna var och av vem de är tillverkade – finns en känsla för produkterna, menar Jörgen Eriksson.
– Man kollar ju i butiken, säger han, och ofta känner man igen förpackningen. Det är en rolig känsla att veta att den här har vi gjort.