En ölsejdel i stål, färgglada avtalshäften, böcker och pärmar överhopar skrivbordet, bakom vilket Henri Lindholm sitter med mobilen tryckt mot örat. Hit till kontoret i Helsingfors kan man ringa om man vill ha fackliga expertkunskaper om köttjättarna HK Scan och Atria.
Det var 1905 som Finlands Livsmedelsarbetareförbund SEL bildades. Det är förklaringen till ölsejdeln på bordet med ingraveringen ”SEL 110” och boken med titeln som i svensk översättning lyder ”Hundra år och tusen strider”. Henri Lindholm har själv skrivit ett kapitel i boken som gavs ut till hundraårsjubileet.
– Historia är intressant, säger han. Det är mycket som vi kan lära oss av de män och kvinnor som bildade förbundet.
Finland var på den tiden en del av det ryska kejsardömet. Arbetarrörelsens kamp gällde allmän och lika rösträtt som man lyckades erövra tidigare i Finland än i Sverige. Redan 1906 fick de finländska kvinnorna lika rösträtt. I Sverige dröjde det till 1921.
Lagarna som reglerade arbetsmarknaden var skrivna av överheten och på arbetsmarknaden pågick, liksom i Sverige, en utdragen maktkamp. I Storfurstendömet Finland importerade arbetsgivarna strejkbrytare från Ryssland.
– Det är lärorikt att studera hur våra föregångare jobbade, de ville verkligen förändra, de ägnade sina liv åt att göra organisationen stark. De hade framtidstro. De skulle skapa ett bättre samhälle för sina barn.

Han berättar att en tanke inom arbetarrörelsen var att alla arbetare skulle lära sig ett gemensamt språk, som gjorde det möjligt för dem att kommunicera över språkgränserna. Alla skulle lära sig esperanto, som var ett artificiellt språk med ett ordförråd som var lånat i huvudsak från romanska språk men också från germanska, och med starkt förenklade grammatiska regler.
Någon esperanto kan Henri Lindholm inte tala, men han kan svenska, finska, engelska och lite tyska. Svenskan och finskan har han hemifrån. Han växte upp i en tvåspråkig familj i Åbo.
– Min mor kunde bara finska. Min far talade båda språken. Med honom talade jag svenska. Jag gick också i en svenskspråkig skola.
Han är nu förbundssekreterare med ansvar för internationellt fackligt arbete, vilket innebär att han håller i kontakten med fackförbunden i Norden (Nordiska Unionen), de europeiska facken (EFFAT) och den globala federationen (IUL). Dessutom ingår han i finländska LO:s (FFC:s) svenska sekretariat som består av svenskspråkiga ombudsmän från FFC:s medlemsförbund.
FFC beräknas ha cirka 45 000 medlemmar med svenska som modersmål i Finland.
Han tycker att det fackliga samarbetet har utvecklats. För tjugo år sedan, innan det svenska och finländska EU-medlemskapet, var Nordiska Unionen ett slags vänskapsmöten, dit man reste för att hälsa på varandra. Men i och med globaliseringen har regionen blivit en sammanhållen marknad för livsmedelsföretagen, det gäller både de globala som Unilever, Nestlé, Mondelez och de med nordiskt ägande som Danish Crown, Arla Foods, Orkla, Lantmännen och inte minst de finländskt ägda Valio, Fazer, HK Scan och Atria.

Förutom nationella koncernfack finns inom dessa stora livsmedelsföretag europeiska företagsråd, EWC. Henri Lindholm är koordinator för de två sistnämnda, han är utsedd på mandat från EFFAT.
– Jag är där som expert och ger stöd åt de förtroendevalda, framförallt arbetsutskottets ledamöter. Jag är med på personalens möten, men inte på det stora EWC-mötet, då en dialog ska äga rum med arbetsgivaren, det tillåter varken HK Scan eller Atria.
På EWC-mötena är arbetsgivaren tvungen att informera om förändringar inom koncernen som går över nationsgränserna och berör fackföreningar i flera länder. Det handlar om flytt av produktion, investeringar och nedläggningar av fabriker.
– Jag försöker vara på så många möten jag kan. I maj ska jag åka på Scans koncernfackliga möte som hålls på Pärssons i Halmstad. Dit kommer Livs förtroendevalda och de kan vända sig till mig.
Inom Scan finns ett fackligt arbetsutskott som håller koll på gemensamma frågor.
Scan har ju en fabrik i Swinoujscie, där man tillverkar bacon för den svenska och finländska marknaden.
– Vi har lyckats etablera kontakter med polska Solidaritet. Den fackliga organiseringen vid baconfabriken är fortfarande svag, men vi försöker hjälpa dem att etablera sig och växa.

• Vad säger du om de europeiska företagsråden, EWC? Har de infriat förhoppningarna?
– Det gäller att ha realistiska förväntningar. Att förhandla om löner på europeisk nivå med arbetsgivarna är avlägset. Samordnade förhandlingar ligger många decennier bort, men jag tycker ändå att vi gjort ganska bra ifrån oss i Norden, säger han och fortsätter:
– Löntagarna i alla länder i Europa har utsatts för en stark press från arbetsgivarna som hämtat stöd från den internationella konkurrensen. Jag tycker att vi trots allt lyckats bevara den nordiska modellen som är viktig, inte bara för oss, utan också för andra, eftersom det är en förebild i världen. Vi är fortfarande de mest jämlika länderna.

Det bästa med de europeiska företagsråden, EWC, är att de går att använda för att skapa internationella fackliga nätverk. Den dialogen är nödvändig för att bygga facklig styrka på nationellt plan. Han ger ett exempel från det egna förbundets avtalsrörelse 2010.
Det var första gången på 20 år som finländska Livs var tvunget att gå ut i en konflikt. Arbetsgivarna krävde flexibel arbetstid på upp till 10 timmar per dag eller 48 timmar i veckan. Finländska Livs gick ut i en strejk som berörde 12 anläggningar, var-av flera av dem var nordiska koncerner, det var Atria, Fazer och HK Scan.
Det uppstod en situation på Atria då produktion skulle kunna omdirigeras från fabriker i Finland till fabriker i Estland och Sverige.
– Jag hade ett samtal med koncernfackets ordförande på Atria i Sverige, som då var Håkan Persson, och med förbundsombudsmannen Mikael Löthén. Livs klargjorde för företagsledningen på Atria i Finland att man inte befattade sig med produktion som var stoppad på grund av konflikt i Finland. Det skulle vara strejkbryteri.

Den finländska och svenska strejkrätten ligger nära varandra och tillåter sympatiåtgärder om primärstrejken, den konflikt som sympatiåtgärden vill stödja, är laglig. Och så var det i detta fall.
– Det hade ingen avgörande betydelse för utgången av vår konflikt, men det stöd svenska Livs gav värderades högt av oss och jag vet att företagsledningen på Atria blev väldigt ilskna. Jag tror att arbetsgivarna lärde sig något.