– Vi har tagit på oss fackliga uppdrag för att vi vill förändra. Just nu är det mycket som händer på fabriken. Folk börjar reagera och bli medvetna om att de kan kräva något annat, säger Paula Thorén, klubbordförande på Tulip i Malmö.

Att få ett eget rum, där klubben kan föra ostörda samtal och möta medlemmar, står högt på klubbstyrelsens kravlista. De vill ha en egen fackexpedition.
Än så länge får de hålla till godo med konferensrummet i kontorsdelen, där ledningen sitter, men det är långt ifrån den bästa lösningen, eftersom rummet ofta bokas av andra och en del medlemmar drar sig för att gå genom korridoren, där cheferna sitter.
Ett materialskåp har de fått där de kan förvara pärmar, samt en egen inloggning på företagets dator, vilket är ett måste. Klubbens e-post måste vara separerad från företagets.
Denna separation av intressen äger rum just nu på charkfabriken i Malmö. Det är början på en förändring för de anställda, som består av ett 50-tal livsmedelsarbetare och ett par chefstjänstemän som leder och fördelar. Fabriken ligger i Fosie industriområde och är en av tio produktionsenheter inom den internationella Tulip-koncernen, som ägs av den stora köttexportören Danish Crown.
Snart är det ett halvår sedan Tulip-klubben bildades, det var den 7 januari.
– Från början sa en del av arbetskompisarna att det var för sent att bilda klubb. Det skulle vi ha gjort för länge sedan. Det är sant, men det är bättre att bilda den nu än att inte göra något, säger Amalia Olsson, en av initiativtagarna.

Efter en rundvandring har vi slagit oss ner i personalmatsalen där Amalia jobbar. Hon har två arbetsställen. Det andra är på packlinjen för tunna skivor, där också Paula och Yurani Munoz, vice ordförande, arbetar med att skiva och packa. Det var hos dessa tre som tanken på en klubb först väcktes.
Det var en klubbordförande från KLS Ugglarps, också ägt av Danish Crown, som kom till fabriken och informerade om hur det går till att bilda klubb. De samlades i matsalen.
– Vi var några stycken som tyckte att det verkade intressant med klubb. Det var ett sätt att förbättra vår egen och arbetskamraternas situation. Jag puffade på Amalia och så så fick vi med Yurani och Valbon som jobbar i hacken också, säger Paula.
Det är fortfarande mycket praktiskt som måste göras för att klubben ska fungera. Amalia, som är nybliven kassör, säger att hon ännu inte hunnit att skaffa ett organisationsnummer.
– Problemet är att vi får så lite facklig tid, säger Paula. I början fick jag två timmar per dag, det var i uppstarten, men nu anser inte företaget att vi behöver det. Vi har bara två timmar, två gånger i veckan. Det är något som jag vill ändra på.
På Livs hemsida har de tillgång till nödvändiga hjälpmedel som avtal, lagtexter, handböcker, förbundets cirkulär, blanketter för förhandlingsframställan. Men det klubben framförallt behöver är hjälpen från Livs lokalombudsman, Benny Kolnby och den klubbansvarige i region Syd, Michael Mac Dougall.
Nu när de har en klubb på arbetsplatsen ska inte företaget göra några förändringar av arbetsvillkoren utan att först begära förhandling.
– Det är svårt för oss att bli respekterade om vi inte har facklig tid, säger Amalia.
– Det är många som är stressade. Det  ska hela tiden produceras mer, det finns allt mer hets och stress, men det anställs bara visstidare. På helgerna ska de ta in studenter som ska jobba vid linjen fram tills en ny maskin för tunna skivor installeras, säger Paula.

När Paula är borta i sommar  för att pröva ett nytt jobb inom vården kommer Yurani ta över hennes fackliga tid. Det är nödvändigt att de sprider på de fackliga kunskaperna och delar på den fackliga tiden.
– Vi vill alla tre gå den fackliga kursen, Insikter, som är två veckor. Vi behöver också  en bärbar dator för att förvara våra dokument, säger Paula.
De försöker få företaget att inse att det också tjänar på den förändring som äger rum när klubben bildas. Alla vill att företaget ska gå bra, det är ett gemensamt intresse, och om klubben ställer krav på bättre ordning och bättre planering, ja då tjänar företaget också på det.
– Vi säger till ledningen att vi vill samarbeta. Vi försöker få dem att förstå det. Men de är så misstänksamma och ovana vid att de inte kan göra hur de vill längre, för det kan de inte, när det finns en fackklubb, säger Paula.
– Ja, det finns ett stort behov en klubb så att vi kan bevaka våra rättigheter, säger Yurani.
Paula tar upp en fråga som hon tycker är viktig. En arbetskamrat som är med i Livs, har jobbat i fem år visstid. Varför får hon inte en tillsvidareanställning?
– Vi borde gå in och förhandla för henne. Vi har ju ständigt ett tiotal visstidare inne, så varför ska vi inte kräva att hon får en fast tjänst? Vi har alla hennes anställningskontrakt och hon har jobbat längre än 18 månader. Jag har tagit upp det med vår lokalombudsman, säger Paula.
– Det är fel att de anställer nya visstidare. De borde ge de gamla visstidarna fast anställning först, säger Yurani.
Visstidarna är ofta rädda för att gå med i facket innan de fått fast anställning. Yurani, som är ansvarig för medlemsvärvningen, vill ha tid för facklig introduktion.
– Alla har rätt till det, säger hon.

Det är mycket som uppfattas som orättvist på arbetsplatsen och som borde genomlysas. Det gäller också lönerna. Tilläggen är ofta ärvda och hänger bara med år efter år.
– Vi har haft det första medlemsmötet här i matsalen. Det var 24 som kom, drygt hälften. Allt fler blir intresserade. Benny och Michael från förbundet var med på mötet. Jag tror att de förstod att många är missnöjda och att saker måste förändras, säger Paula.