[Ur nummer: 05/2004] Merhaba! Det är jag igen som har jobbiga tankar. Tiden rusar iväg och livsresan har gått vidare till april, våren har spänt ögona i min värld, någonstans bakom gardinerna lurar solstrålar, fjärilar och blommor på mig varje gång en ny dag randas. Jag öppnar ytterdörren och BAM! där slår den gudsförgätna solfan sitt bländande ljus rakt i ansiktet på mig, jag ser inget, så ljust är det, jag är blind. Jag är blind, skriker det i mitt inre, var är telefonen så att jag kan ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma för jag har blivit blind?

Så kan det vara i min värld.

Blindheten gick strax över, så det var bara att ta sig till jobbet och lämna den vår som vecklar ut sina giriga lustar efter en ökad fotosyntes. Nånstans bortom träden hör jag det låga brummandet av kanadagässens motorer och deras radiotrafik som säger ”babord 5 grader”, ”följ uppåt”, ”bonnläpp på landbacken, vi skiter på den jäveln” innan jag kliver in i bilen och hör hur något slår emot taket då jag kör iväg.

Väl på jobbet så går livet sin gilla gång. Kan man skriva; väl i livet så har jobbet sin gilla gång? Vad skulle hända om man vände på allt, och inte bara på kalsongerna? Sånt kan jag undra över.

Jag har i viss mån försökt följa debatten om vad Svenskt Näringsliv vill stämpla som något slags ödestema för Sverige som land; Frågan om förmögenhetsskatten. Den verkar vara viktigare än allt annat för en kamrat som Sören Gyll.

Någonstans i min föreställningsvärld är det så simpelt att vi först och främst lever i ett konsumtionssamhälle; ökad konsumtion är bra i ett sånt samhälle. Nästa tanke i denna föreställningsvärld är att ifall vi sänker förmögenhetsskatten så ökar det näppeligen konsumtionen i landet. Så vilken nytta har denna skattesänkning för Sverige? Troligen ingen! Men om vi skulle ge samtliga låginkomstagare 1000 svenska pengar extra i månaden, så är jag övertygad om att åtminstone 90 procent av dessa pengar skulle vara i rotation i konsumtionssamhället inom några få dagar. Till glädje för de flesta näringsidkare.

Mitt förslag är enkelt. Höj skatten för de rika eftersom de bromsar upp utvecklingen i konsumtionssamhället Sverige och ge detta som skattelättnader till de lägst betalda som ser till att pengarna kommer i omlopp.

Då börjar det likna något på jobbet, jag har anlänt, bytt om och sagt hej till alla som inte vill veta av mig. Min arbetskamrat som kallar mig för Wallraff efter förra spaltnedslaget funderar förtjust över hur han ska trakassera mig idag. Han står huvudet högre än jag och skulle säkert passa i bredbrättad hatt.

Ett tjog år äldre är han och kör Renault, en rostig Renå – våra tiders Renoir kanske, med den plåtpaletten. Jag funderar på om jag skulle skvallra om honom bara för att ge igen, men inser att den läsare som nått hit i texten troligen skulle somna av ren skär upphetsning. Så jag avstår.

Vi står där i larmet bland tetramaskinerna, än kör vi hit och än kör vi dit som det besjöngs innan de slank i diket. Frukosten är avklarad, tjugofyra minuter går lagom fort och halva dagen är avklarad.

Jag funderar på historieförfalskning av det något mindre allvarliga slaget. Häromsistens så var det något frågeprogram där Julius Caesar skall ha sagt ”Et tu Brute” när han något försmädligt men historiskt blev nerhuggen och sedan gick och dog till råga på allt. Det latinet han fick ur sig skulle i översättning betyda ”Även du min Brutus”. Men enligt mer historiska källor så lär Herr Caesar ha pratat grekiska vid det tillfället och icke latin.

Sånt kan jag reflektera över.

Jag kan även reflektera över att arbetsdagen är slut, och i omklädningsrummet ser jag vilken färg min arbetskamrats kalsonger har, jag svär och lovar att jag försökte hålla mig för skratt. Men jag inser att inte ens det är mycket att skvallra om.

Jag får väl sätta mig på toaletten och tjuvlyssna så länge och se till att min kraftiga turkiska mustasch sitter där den ska – och det gör den. Ännu en lyckad dag som gått wallraff i händerna.

Min bil, den är tysk, fullblodstysk, så den är svår att framföra i trafiken om jag har fez på huvudet, men mustaschen får plats.  Allt är i sin ordning, resan hem kan börja.

Mustaschen vajar i vinden, takluckan är öppen im himmel, armen hänger ut och fullblodstysken rusar iväg… beskedligt. Musiken i bilen är Midnight Oil i första hand, i andra och troligen tredje också.

Jag har hört, men inte lyssnat, förr om åren på Midnight Oil, men det har fallit bort och efter en promenad förra hösten på Suckarnas Gång i Simrishamn så ramlade jag på ett band innehållandes Blue Sky Mining och blev fast.

Snart införskaffades fler skivor och jag måste erkänna att jag gillar deras vilja och lust att vara engagerade i politiska frågor, i miljöfrågor och i människorättsfrågor. Det är en skön omväxling från allt poetiskt språkande i dag som mest handlar om jaget och varandet.