Nedgång i organisationsgrad bland LO-medlemmarna är det största hotet mot den framgångsrika nordiska modellen som vilar på tre pelare: ekonomisk styrning, offentlig välfärd och organiserat arbetsliv. Det är samma besvärliga trend i alla nordiska länder.

Det framkom på ett välbesökt seminarium på Sveavägen 68 i Stockholm när Tankesmedjan Tiden presenterade resultatet av ett projekt om den nordiska modellen, Nordic Model (www.nordmod.org) som pågått under 2017.
Totalt har tankesmedjan gett ut tre rapporter om de utmaningar som modellen står inför och också kommit med konkreta förslag på hur utmaningarna kan bemötas.

Jesper Bengtsson, chef för Tanke-smedjan Tiden, inledde med att konstatera att den nordiska modellen (synonym med den svenska modellen) vilar på tre pelare: ekonomisk styrning, offentlig välfärd och organiserat arbetsliv.
– De här samverkar med varandra, du kan inte röra den ena utan att också påverka den andra. Det går inte att göra stora förändringar på arbetsmarknaden utan att det också får effekter för välfärden eller den ekonomiska politiken.
Det här menade han var viktigt att hålla i minnet. För utmaningarna vad gäller arbetsmarknaden hotar inte bara det organiserade arbetslivet, utan det hotar hela modellen långsiktigt.
Vilka var då utmaningarna? Jesper Bengtsson nämnde datoriseringen som gör att jobben försvinner i en takt som vi inte har sett tidigare. Han nämnde digitaliseringen som förändrar hur vi organiserar arbetsmarknaden. Han nämnde också migrationen och den fria rörligheten.

Mats Wingborg, utredare, redogjorde för vikten av en hög organisationsgrad. I Europa är det bara Belgien, utöver de nordiska länderna, där mer än hälften av arbetstagarna är fackligt organiserade. Han menade att det därför är djupt oroande att organisationsgraden nu sjunker i de nordiska länderna.
– Varningslamporna blinkar. Det har varit en tydlig nedgång de senaste 20 åren.
Det som varit mest påfallande, enligt honom, är att det rasat inom LO-grupperna i Norden.
– Det är en farlig utveckling om det fortsätter i den här riktningen.
Han betonade att denna trend måste vändas och att det gäller att värna om den fackliga legitimiteten.
– Det är enormt viktigt att få med dem som sympatiserar med facket, men som inte går på möten och inte är jätteintresserade. Tappar man dem så undergrävs den här legitimiteten.
Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen, tog upp att förutsättningarna som den nordiska modellen bygger på har försvagats. Han pekade på att Sverige sticker ut i negativ bemärkelse vad gäller ökande klyftor och ökad konfliktnivå; att det inte finns lika starkt stöd längre för den svenska modellen. Han efterlyste frågor som handlar om arbetets innehåll och vad det är som skapar ett gott arbete.
– Arbetslivsfrågorna måste upp på den politiska dagordningen mycket tydligare än de varit de senaste decennierna. Vi behöver vara mer innovativa och prata om förnyelse.

Eva Guovelin, Livs förbundsordförande som satt i panelen, kände igen beskrivningen av utvecklingen.
– Jag känner igen väldigt mycket även om inte vår bransch drabbats av alla otyg som idag förekommer på svensk arbetsmarknad.
Hon delade synen att starka fack är viktiga för den nordiska modellen och instämde i att arbetslivet förändrats.
– Det märker även våra medlemmar, framför allt när det gäller inhyrning och otrygga anställningsformer. Det påverkar möjligheten att organisera ganska kraftigt.
Eva Guovelin redogjorde också för den satsning som förbundet gör på medlemsrekrytering och organisering men också på demokratiutveckling.
– Vi ser att dessa delar hänger starkt samman och det är en stor satsning som är inne på sin andra kongressperiod med uttalade mål vad gäller samtal med medlemmarna och höjningen av organisationsgraden.
malin klingzell-brulin