Nya klassamhället har gjorts osynligt

Nr 3/2018

- Våra siffror visar att många av Sverigedemokraternas väljare ser sig själva som arbetarklass och är stolta över det. Den är något som facket kan gripa tag i för att nå fram till dem, säger Göran Therborn, professor i sociologi.

Det är några timmar kvar till presskonferensen i Stockholm, då tankesmedjan Katalys ska släppa rapporten Klass, identitet och politisk mobilisering.
Det är den första rapporten i projektet Klass i Sverige som har samlat ett nätverk av forskare över hela landet. Arbetet leds av Göran Therborn och Daniel Suhonen, chef för Katalys. Syftet är att beskriva och lyfta fram det nya klassamhälle, som vi lever i sedan 1990-talets kris, men som har tonats ner och gjorts tämligen osynligt i samhällsdebatten.
Det ska bli över 20 rapporter om klassamhället utifrån olika aspekter under våren och en sammanfattande bok av Göran Therborn och Daniel Suhonen, som ska ges ut någon vecka före valet i september.
– Ja, nu i början är det fokuserat på valet, men projektet är större än så. Vi får nog räkna med att klassamhället finns kvar även efter valrörelsen. Det här är mer långsiktigt. Vi hoppas att vi kan ändra lite grann på de politiska diskussionerna, säger Göran Therborn.

I rapporten ses arbetarklassen som den avgörande kraften för att få till stånd ett mer jämlikt och rättvist samhälle. Arbetarklassen definieras enligt SCB:s socioekonomiska indelning, SEI, och är i princip lika med LO-yrkena plus de lägre tjänstemanna-
yrkena. Tillsammans utgör de över 50 procent av väljarna.
Ur rapportförfattarnas perspektiv handlar den politiska striden om hur alla som befinner sig i denna objektiva klass ska uppfatta sig själva, alltså deras egen subjektiva uppfattning om sin klasstillhörighet.
För socialdemokraterna har utvecklingen varit oroande. Medan Socialdemokraterna samlade 56 procent av arbetarna 2006 sympatiserade enbart knappt hälften av arbetarna (46 procent) med partiet elva år senare. Många har gått till Sverigedemokraterna (SD), se figur 6, som har ökat snabbt i storlek bland arbetarväljarna. SD har gått från ett arbetarstöd på 5 procent till hela 17,1 procent i en mätning i november förra året.
– Det är mycket märkligt hur ett litet gäng nynazister lyckats rasifiera den politiska debatten så mycket som de gjort. En avgörande fråga är i vilken utsträckning vi kan stoppa det här och så att säga klassificera den politiska debatten, säger Göran Therborn.
Och det är själva syftet med projektet Klass i Sverige. Genom att ta fram kunskaper om dagens klassamhälle vill forskarna skapa en ny förståelse för olika samhällsproblem.

Det är vad Göran Therborn har gjort i sin egen forskning, senast i boken Ojämlikheten dödar som kom på svenska 2016 och tre år tidigare på engelska. Som höjdpunkt i en lång akademisk karriär blev han professor på universitetet i Cambridge.
De första klassanalyserna av svenska samhället gjorde han på 1970-talet. Den senaste gjorde han på 1980-talet, då det svenska samhället var som mest jämlikt. Men det visste han inte då. Därefter har ojämlikheten i Sverige ökat dramatiskt.
– Det är många som säger att klass inte spelar någon roll, men om man tittar på livslängd och hälsa så är det tydligt att klass spelar en mycket stor roll och så är det på en rad områden. Det är viktigt att bli medveten om dessa skillnader, säger han.

Under presskonferensen senare på dagen berättar Daniel Suhonen lite mer om rapporten. Det är en Novus-undersökning med tusen svarande och det gör att precisionen inte ligger på en exakt decimal, utan det handlar om att ge den stora bilden.
En jättestor majoritet av väljarna, 8 av 10, ser Sverige som ett klassamhälle och det är fler som gör det bland S-, V- och MP-väljare och färre bland Alliansen och SD. Med andra ord borde klassamhället och dess olika konsekvenser vara en livlig frågeställning i den svenska offentliga debatten. Men så är det inte, konstaterar Suhonen, och det är det projektet vill förändra.
– Att inte prata klass med väljarna vore helt enkelt fel, säger han
I rapporten görs en intressant jämförelse mellan S-väljare och SD-väljare. Medan 94 procent av S-sympatisörerna ser Sverige som klassamhälle gör betydligt färre det av SD-sympatisörerna, bara 74 procent.

Det är ett anmärkningsvärt faktum, eftersom undersökningen också visar att SD:s anhängare i stor utsträckning är arbetare, ser sig själva som arbetare och är stolta över det. Med den kunskapen om SD:s sympatisörer skulle man ha förväntat sig att de såg klassamhället som den faktor som förklarar deras problem.
Men det gör de inte. Istället uppfattar de flyktingar, invandring och mångkultur som det problematiska och är engagerade i frågor som rör flyktingmotstånd, antiglobalisering och nationalism.
Göran Therborn konstaterar att SD blivit en nyckelfaktor i svensk politik och att rapporten visar på ett sätt att tala till SD:s väljare, nämligen genom att lyfta fram klassamhället och tala till dem i klasstermer.
– SD har ju blivit ett renodlat borgerligt parti, en drängstuga åt Moderaterna, och frågan är om det var det som dessa SD:s väljare, som uppfattar sig som arbetare, ville.

Han menar att facket har en avgörande roll i denna mobilisering av arbetarklassen.
– Jag skulle vilja understryka det här med klasstoltheten. En av de få gånger som det pratats om klass i de nationella medierna är då det handlar om klassresor men här har vi fått bevis på att en väldigt stor del av arbetarklassen, drygt 60 procent bland LO-medlemmarna, är stolta över att vara arbetare. Och det var den stoltheten som en gång i tiden bar upp arbetarrörelsen.
På kvällen den 29 januari var det seminarium om klass, identitet och politisk mobilisering i ABF-huset i Stockholm och det visade sig att intresset var mycket stort. Biljetterna till Z-salen, som är den största med 388 stolar, blev slutsålda.

Relaterade artiklar