Livs och IUF deltar i fackligt bistånd till världens största muslimska land

I hela vida världen handlar fackliga möten om samma saker: Högre löner och bättre arbetsvillkor. Så också på sockerbruks-arbetarnas lilla fackföreningskontor i Djatiroto på östra Java.

[Ur nummer: 02/2004] Men det här mötet skiljer sig ändå markant från vad vi tidigare har upplevt. Vi befinner oss nu i världens största muslimska land, i Indonesien, och då är bönemötet en del av fackmötet.
Sedan några år tillbaks stödjer Livs och Internationella livsmedelsarbetarefederationen (IUF) ett projekt i Indonesien, för att bygga upp en facklig rörelse från grunden. Det här reportaget handlar om vardagen i detta projekt och om villkoren för kollegerna på andra sidan jordklotet.
   Under besöket träffar vi många som frågar varför svenska arbetare vill stödja  en fackförening så långt hemifrån.  De är mycket tacksamma för stödet, men samtidigt lite undrande över denna solidaritetsgärning.
En novembermorgon strax före gryningen lämnar vi hotellet i huvudstaden Jakarta. Klockan 6.00 lyfter planet mot Surabaya. När vi kliver ur en timma senare är det redan 26 grader varmt. Vi möts av Mohammad Erfan från sockerbrukets fackförening SBI och chauffören Junaedi.
Vägen söderut kantas av risfält, majsplantager och bananträd.

En miljon livsmedelsarbetare
Indonesien är ett bra land för livsmedelsproduktion. Den viktigaste grödan är ris, men landet är också stor producent av kokosnötsprodukter, kaffe, te, kakao, kryddor, socker och tobak.
Landet har 38 miljoner plantagearbetare, men flertalet av dem har ingen formell anställning. Livsmedelindustrin är landets näst största tillverkningsindustri och har ungefär en miljon anställda.
I byarna kryllar det av människor, till fots, på motorcykel eller i cykeltaxi. Vår första anhalt är Pasuruan där en av Nestlés fabriker ligger. Där finns också en av de fyra Nestléklubbar som bildats med stöd av projektet.
Vid stadsgränsen står ledaren för koncernfacket FSBNI, Basuki Nugroho, i vit hjälm och svart IUF-t-shirt och väntar på sin motorcykel. Han kör före och visar vägen.
Nestléfabriken i Pasuruan har 600 anställda. Här produceras vanlig mjölk, torrmjölk och andra mjölkprodukter.
Ungefär 500 av de anställda är med i facket. Inom hela koncernen har man 1800 medlemmar.
Fackföreningen är relativt ny. Den bildades år 2001 som en följd av demokratiseringsprocessen efter diktatorn Suhartos fall 1998.
– I början hade vi stora svårigheter att bli accepterade av arbetsgivaren, men nu bedriver vi många aktiviteter här, berättar Nugroho och plockar fram ett kollektivavtal.
Det lilla häftet påminner starkt om ett svenskt avtal till utseendet och faktiskt till stor del även när det gäller innehållet. Okej, nivåerna skiljer sig åt, men de områden som täcks in är snarlika de som vi förhandlar om i Sverige.
Här är lägsta avtalslön  850 kronor i månaden och den högsta 3 300 kronor. Det kan jämföras med den statliga minimilönen för östra Java som är 513 kronor.
Arbetstiden är åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Fabriken körs i treskift enligt ett rullande schema.

Ledigt för mens
Avtalet innehåller även skifttillägg. Men här finns också ovanliga inslag som till exempel ett bröllopstillägg på 500 kronor och två dagars ledighet vid menstruation.
Nu är just ”mens-paragrafen” inte särskilt kostsam för företaget, eftersom man ogärna anställer kvinnor. Paragrafen är dock vanligt förekommande i Indonesien.
Just nu förbereder FSBNI förhandlingar om ett nytt pensionsavtal. Det statliga pensionssystemet har förändrats och liksom i Sverige har pensionsfonderna delvis privatiserats.
– Det har blivit mycket sämre, nu måste arbetarna avsätta 4,5 procent av lönen till pensionen. Tidigare stod företaget för hela avsättningen, säger Nugroho.
Pensionsåldern är 55 år. Medellivslängden är 60 år för män och 65 för kvinnor.
Innan vi far vidare tackar Nugroho för det fackliga biståndet från Sverige och säger att det kommer till stor nytta. Hans förhoppning är att man ska kunna bygga vidare och på sikt bilda ett nationellt förbund för livsmedelsarbetare.

Statligt sockerbolag
Färden fortsätter söderut. Strax efter Lumajang ser vi väldiga sockerplantager breda ut sig. De är på 8000 hektar och ägs av det statliga sockerbolaget PTBN 11, som också driver sockerbruket i det lilla samhället Djatiroto.
Plantagearbetarna har nyss slutat för dagen och vi möter ett par lastbilar med svettiga sockerrörshuggare på flaket.

Ring på golvet
I ett litet ljusblått stenhus mitt i byn har fackföreningen SBI sitt kontor. Det är också samlingsplats för arbetarna efter jobbet och på kvällarna. Här sitter just nu ett 20-tal personer i en ring på golvet.
Rummet är tomt på möbler sånär som på en stor matta och fyra små bord med rätt ålderstigna datorer längs ena väggen. Här har många medlemmar gått facklig grundkurs.
I rummet intill finns två madrasser på golvet och en fläkt. Det ska bli vårt rum för natten. Men först slår vi oss ner i ringen och hälsas välkomna av ordföranden Suwadi Margi.
  Han berättar att sockerbruket har 1700 permanent anställda i fabriken och cirka 450 säsongsanställda på plantagerna.
   936 arbetare är med i SBI, men det är bara en tidsfråga innan alla är med,  säger Suwadi Margi med ett skratt.
SBI bildades i november 2000. Man har tecknat två olika avtal med arbetsgivaren, ett för de fast anställda och ett för säsongsarbetarna. Månadslönen varierar mellan 400 och 800 kronor i månaden. Här, på det statligt ägda företaget, förekommer det alltså löner som ligger under den statliga minimilönenivån.
De säsongsanställda jobbar som regel sex månader och får en extra månadslön när det slutar om de lovar komma tillbaka nästa säsong.
Klubben verkar ha en hög aktivitet. Man har medlemsmöten var tredje månad och då samlas ofta ett par hundra personer här inne, får vi veta. Jag undrar hur de får plats.
Styrelse och kontaktombud träffas ännu oftare. Ledarna väljs på allmänna medlemsmöten för tre år i taget.

Fastan bryts för dagen
Suwadi Margi säger att den utbildning som bedrivs genom IUF-projektet har varit mycket nyttig. Nästan alla medlemmar har gått projektets fackliga grundkurs.
Medan vi pratar fylls lokalen på med fler och fler arbetare. Skymningen börjar falla och ett böneutrop hörs från någonstans i byn. Det har blivit dags att bryta fastan för dagen. En av männen faller på knä mitt i rummet och alla förenas i en kort bön.
Sedan dukas maten fram –  ris, grönsaksgryta, bröd, vattenmelon och vatten att dricka. Stämningen stiger en stund innan man åter drar sig undan till moskén för den riktiga kvällsbönen.
Efter bönen kommer klubbstyrelsen tillbaka för fortsatta överläggningar med projektsamordnaren Hemasari Dharmabumi. De sitter och pratar, röker och dricker vatten till långt in på småtimmarna. Vi drar oss tillbaka  in på våra madrasser och försöker sova.

Jobbar barfota
Tidigt nästa morgon börjar återfärden. Först beger vi oss ut på sockerfälten, där plantagearbetarnas kläder redan dryper av svett. Några jobbar barfota, men  de flesta har stövlar.
Varje arbetslag består av tolv personer, varje bil tar 12 ton sockerrör. Så det gäller att hugga och lasta på ett ton var innan bilen kan släppas iväg. Ofta hinner man bara fylla en bil per dag, ibland två. Totalt produceras 12 000 femtiokilossäckar färdigt socker varje dag.
Vi lämnar Hamid och Sumar och de andra huggarna med sina vassa nymåneformade skäror och återvänder på kvällen till lyxhotellet Gran Melia i Jakarta.
Kontrasten är enorm, men en likhet finns. De anställda på hotellet får sin fackliga skolning genom samma IUF-projekt som sockerrörshuggarna.

Reportaget är delvis finansierat av Sida och LO/TCO Biståndsnämnd.