[Ur nummer: 07/2004] Det var lördagen den 16 augusti 1980 som jag för första gången kom till Polen. Arbetarna hade precis inlett sin strejk på Leninvarvet i Gdansk. Det som för evigt etsat sig fast i minnet är de strejkande varvsarbetarna som jag såg på håll. Jag insåg dock inte vidden av det jag blev vittne till. Det var ett mycket spänt läge och näst intill omöjligt för en främling att få information om vad som hände. Ordet strejk fanns inte i den dåvarande  polska vokabulären.
Väl hemma i Sverige läste jag om Solidaritets framgångar. I november hade nästan tio miljoner polacker blivit medlemmar. Det hopp som tänts släcktes dock brutalt den 13 december 1981. Bestörta var vi som spontant samlats utanför polska ambassaden i Stockholm sjungande den polska nationalsången för att protestera mot att general Jaruzelski infört krigslagar och förbjudit Solidaritet. Situationen i Polen kändes hopplös och undantagstillståndet kom att vara 1981 till 1983.
Svenska fackföreningsrörelsen kom att spela en avgörande roll för att hjälpa polackerna. Även vanliga svenskar kom att engagera sig. Över hela Sverige startades spontana insamlingar av olika förnödenheter. 1982 införde Postverket under nio månader portofria paket till Polen.
Det skulle visa sig att den politiska omvälvning som varvsarbetarna satte igång inte skulle gå att stoppa. Solidaritet fortsatte att verka underjordiskt. I januari 1989 inleddes  ”Rundabords”-förhandlingar. Det ledde till att landet blev först ut i  Östeuropa med att göra sig av med det kommunistiska systemet.
* * *
När jag i augusti 1994 för andra gången besöker Gdansk är landet helt förändrat. Solidaritets huvudkontor ligger i en byggnad som syns vida omkring. Att fackföreningen under flera år varit förbjuden känns overkligt. Nu sitter Solidaritets representanter i regeringsställning. Lech Walesa är landets president. Gatubilden präglas av reklam. Det råder inte längre någon brist på varor. Inte heller förekommer svartväxling. Det enda tydliga spår som jag märker av från kommunisttiden är asfalten. Den klarar som vanligt inte sommarvärmen utan blir alldeles mjuk och gungig att gå på.
I september 2001 kommer jag till Polen för tredje gången. Jag besöker Warszawa i samband med det fjärde fria valet sedan 1989. Det är inte direkt någon rusning till vallokalerna. Det känns som det råder någon form av uppgivenhet. Övergången från planekonomi till marknadsekonomi har inte varit helt enkel. Landet lider av en arbetslöshet på 16 procent och ett snabbt växande budgetunderskott. Valdeltagandet blir rekordlågt, bara något över 40 procent. Det blir regeringsskifte. Polackerna höll Solidaritets folk ansvariga för missförhållandena och de försvinner helt ur parlamentet. Exkommunisterna tar makten i form av socialistpartiet SLD som får knapp majoritet. Dess ledare Leszek Miller får i uppdrag att bilda regering. Ett populistiskt missnöjesparti, Självförsvar, som leds av Andrzej Lepper, kommer för första gången in i parlamentet.
* * *
I juni 2004 är jag åter tillbaka i Polen. Ett land och ett folk som jag har lärt mig att tycka mycket om. Det har gått knappt lite mer än en månad sedan landet kom med i EU. Det känns helt rätt. När det gäller den inrikespolitiska situationen är den mer än bekymmersam. Premiärminister Leszek Miller har efter en rad misstänkta korruptionshärvor valt att avgå. Förre finansministern Marek Belka har blivit premiärminister och bildat ny regering. Hotet om nyval är tillfälligt undanröjt.
Innan jag reser tillbaka till Sverige besöker jag varvet där allt började. Det är lätt att komma ihåg… Det är starka och omskakande bilder som ingår i utställningen inne på varvsområdet. Här finns också de 21 handskrivna kraven som arbetarna ställde under strejken, nedtecknade på en masonitskiva. De finns nu inglasade för allmän beskådan. Detta historiska dokument finns också med på UNESCO:s världsarvslista.
Överst på listan stod rätten att få bilda fria fackföreningar. Därefter följde strejkrätt och efter det tryckfrihet. Men det fanns också krav på full tillgång på mat. Dessa krav är idag uppfyllda. Det är de polska arbetarna som nu måste bestämma hur de ska gå vidare