Tonfiskarbetarna vägrar att ge sig

Nr 2/2015

En vecka efter det att tonfiskarbetare i den filippinska staden General Santos fått sin fackförening registrerad började företaget Citra Mina hösten 2013 att avskeda de 238 personer som gått med i facket. De som avskedats vägrade acceptera Citra Minas agerande och inledde i november 2013 en proteststrejk.

Den bittra konflikten pågår fortfarande. Trots svåra villkor för livsmedelsarbetarna och deras familjer vägrar en majoritet att ge sig.
– Citra Mina startade sin verksamhet med fem fiskebåtar 1982. I dag har man mellan 3 000- och 4 000 anställda, säger Romulo Dumalog, vice ordförande i det lokala facket, och fortsätter:
– De flesta är kontraktsanställda. Många är fiskare eller sorterar tonfisken när den lossas i hamnen.
Medan vi tidigt på morgonen åker ner till fiskehamnen berättar Romulo att General Santos kallas Filippinernas tonfiskhuvudstad. Staden ligger långt söderut på landets sydligaste ö Mindanao. Sjuttio procent av den lokala ekonomin är beroende av tonfiskindustrin som sysselsätter tiotusentals personer i den formella och informella sektorn.
– Citra Minas kontraktsanställda har de sämsta villkoren. Fiskarna är ute månader i sträck under svåra förhållanden. De som tar hand om fisken i hamnen arbetar på dagbasis och har mycket låga inkomster, fortsätter han.
Plötsligt stelnar Romulo till och pekar på en man som går mot en bil.
Där går Citra Minas ägare, säger Romulo.
– Han är en av General Santos rikaste personer och är god för många hundra miljoner pesos. Ändå vägrar han acceptera våra måttfulla krav på en lönehöjning på några pesos om dagen och att arbetsmiljön förbättras. Han och andra superrika tonfiskdirektörer hävdar att fiskeindustrin skulle gå under om vi arbetare fick en lön som det går att leva på.

I hamnen pågår lossningen för fullt. Fiskarna sorteras och styckas upp. En lukt av färskt blod ligger över hela området. Arbetsmiljön känns minst sagt bedrövlig. Tempot är högt trots den tryckande värmen. Jag kommer på mig med att börja tänka på Upton Sinclairs och Jack Londons skildringar av arbetares slavliknande förhållanden i England och USA för mer än 100 år sedan.
– Det är en skam att samtidigt som ägarna till tonfiskindustrierna  är miljardärer är arbetsmiljön för arbetarna bedrövlig, anser Romulo.
Själv var han kontraktsanställd i fyra år innan han blev fastanställd för drygt sju år sedan. Han har två flickor som är 6 och 3 år gamla. Hans lön som förman är 372 pesos, cirka 68 kronor, om dagen för arbete sex dagar i veckan. Samtidigt måste en familj i denna region få in 1200 pesos, cirka 223 kronor, om dagen för att inte hamna under fattigdomsstrecket.
– Ingen arbetare i tonfiskindustrin kan erbjuda sin familj en anständig levnadsnivå, förklarar Romulo.
– Lönen ska förutom till mat räcka till bostad, el, skoluniformer och annat. Föreställ er då kontraktarbetarnas situation i hamnen. De tjänar mellan 100 och 200 pesos (18 och 36 kronor) om dagen, och det enbart de dagar de har arbete.

Romulos dröm är att kunna medverka till att företagsledningen inser att de anställda är en tillgång värd att satsa på.
– Jag tror att facklig kamp är enda möjligheten att påverka Citra Mina i positiv riktning när det gäller hur de behandlar sina anställda. Lönerna är idag usla och arbetsmiljön är farlig. Vanligt är att arbetare skär sig. De som inte kan arbeta efter att ha skurit sig får inte någon lön. Därför ser du ofta arbetare som fortsätter jobba med blodiga bandage om handen efter en olycka.
Efter att den i dag 30-årige Romulo Dumalog hade gått ut gymnasiet började han som nittonåring på Citra Minafabriken.
– Det var enda alternativet för mig och mina två bröder. När facket bildades gick jag genast in som medlem.
Strejken har drabbat många av de strejkande och deras familjer hårt. Något strejkunderstöd finns inte på Filippinerna. Arbetarna på Citra Mina har bland annat fått stöd från det globala facket för livsmedelsarbetare IUL, det globala facket för transportarbetare ITF, från den filippinska fackliga centralorganisationen APL/Sentro och från katolska kyrkan.
Romulos hustru arbetar idag som kontraktsanställd på en Dole-plantage. Barnen bor hos svärföräldrarna flera timmar från General Santos.
– Speciellt svårt är det att vara så långt borta från mina döttrar, säger en tårögd Romulo.
– Varje kväll ligger jag och tänker på hur de kan ha det, på vad de gör. Det värsta var att jag inte ens hade råd att fira min yngsta dotter när hon fyllde år i december.
Ändå ångrar inte Romulo strejken. Han är övertygad om att facket kommer att segra.
– Visst är umbärandena svåra för oss men vi arbetare bara måste vinna även om det kan ta tid. Vår kamp är en strid inte bara för arbetarna på Citra Mina, utan för alla arbetare på Filippinerna. Också tonfisk-
arbetare måste ha ett människovärde! När vi har vunnit tror jag på en snöbollseffekt som innebär att arbetare på andra tonfiskfabriker kommer att organisera sig fackligt.

När vi åker runt och besöker tonfiskarbetare i deras hem märks tydligt den svåra situationen många befinner sig i. Flera familjer har inte längre råd att låta sina barn gå i skolan. När jag frågar om vad de äter berättar flera att alla mål består av den billigaste sortens ris och torkad fisk.
– Tonfisk står aldrig på menyn för en tonfiskarbetarefamilj. Det är alldeles för dyrt.  Kyckling äter jag numera högst en gång i månaden, säger Romulo när vi kommer till hans enkla hus.
Han bor vägg i vägg med sina föräldrar.
– Mitt hus förfaller och jag har inte råd med några reparationer. Vår el var avstängd i åtta månader sedan vi inte kunde betala räkningen. Nu har vi i alla fall betalat för ström över julhelgen.

Utanför Citra Minas fabriksgrindar samlas varje dag strejkande arbetare. De hjälps åt att hålla moralen uppe.
Rosana Dokey har arbetat 14 år på fabriken där hon blandar olika produkter.
– Min lön är 300 pesos (54 kronor)om dagen. Jag började studera på universitetet men tvingades sluta när mina föräldrar dog. Enda jobben fanns då i tonfiskindustrin.
Hon har två barn. Maken är fiskare.
– Som regel är min man borta tre månader i sträck och brukar tjäna 3 600 pesos (670 kronor)i månaden. Våra inkomster räcker med nöd och näppe till vårt uppehälle. Båda barnen som är 9 och 16 år går i skolan och skolavgifter och skoluniformer är dryga utgiftsposter. Vi hyr ett litet hus för 900 pesos (168 kronor) i månaden plus el- och vattenkostnaden.
Enligt Rosana är arbetet på Citra Mina både hårt och farligt. Olyckor är vanliga och många som arbetar med produktblandning utvecklar allergier.
– Själv skar jag mig vid ett tillfälle svårt i ett finger men efter att ha stoppat blodet med ett hårt åtdraget bandage var det bara att fortsätta jobba.
Varför gick hon med i facket?
– Med tanke på vår utsatta situation och dåliga arbetsmiljö tvekade jag inte att bli medlem. Jag kommer att fortsätta kämpa tills vi har vunnit och har fullt stöd av min man. Citra Minas ägare respekterar varken mänskliga eller fackliga rättigheter. Jag förstår inte att en människa kan vara så girig, och inte respekterar dem som har skapat hans förmögenhet.
Har hon funderat på att som så många andra filippinare börja arbeta som migrantarbetare utomlands?
– Nej, det har jag inte. Mitt ena barn är epileptiker och han behöver ha mig nära. Problemet idag är att vi inte längre har råd med hans mediciner.

För jobbet som kvalitetskontrollör har Mona Liza Dobatos en lön på 285 pesos (53 kronor) om dagen. Hon har en universitetsexamen i marinbiologi men efter examen var Citra Minafabriken enda alternativet.
– Efter fyra år som kontraktsanställd blev jag för fem år sedan fastanställd, säger  Mona Liza som inte tvekade att engagera sig fackligt.
– Vårt främsta vapen är solidaritet och med det stöd vi får är jag övertygad om att vi kommer att vinna även om striden kan bli lång. Visst är det stora uppoffringar för oss strejkande, men vi filippinare är vana vid uppoffringar. Själv är jag ensamstående och klarar mig hyggligt och får dessutom ekonomiskt stöd från en bror som jobbar för Dole.
Citra Minarbetarnas mäktiga allsång till Pete Seegers klassiska sång Power to the union fyller mig fortfarande med värme när jag sent på kvällen tar farväl av vice ordföranden Romulo Dumalog.
– För mig är den verkliga friheten när vi lyckas lyfta upp General Santos arbetare från fattigdomen. Därför är vår kamp också en strid för våra barns framtid, blir Romulos slutord.