Med jämna mellanrum blossar debatten upp. Senast var det den stora flyktingmottagningen som fick Svenskt Näringsliv att plädera för fler enkla jobb. Men det är ett argument som bygger på felaktiga fakta och inte löser de verkliga problemen, säger LO-ekonomen Thomas Carlén.

Bakgrunden till debatten om enkla jobb är en rapport som Svenskt Näringsliv kom med för drygt ett år sedan. Den baserades på Eurostats statistik och visade att Sverige hade lägst andel enkla jobb i hela EU.
Enligt arbetsgivarföreningen innebar det ett hinder för ungdomar och nyanlända flyktingar, som saknar erfarenhet och kunskaper, att komma in på arbetsmarknaden. Om Sverige skulle ha lika många enkla jobb som det europeiska genomsnittet skulle det ge jobb åt runt 200 000 personer som idag är arbetslösa, hävdade Svenskt Näringsliv.
– Jag tyckte inte att det stämde och bestämde mig för att gå på djupet med statistiken, säger Thomas Carlén.
Det visade sig att Eurostat hade underskattat andelen enkla jobb. Det stämmer inte att dessa bara utgör 5 procent av den svenska ekonomin.

– Det kan vara så att Sverige har den lägsta andelen enkla jobb, säger Thomas Carlén, men siffran är inte den rätta. Eurostat definierar enkla jobb som att det inte krävs någon specifik utbildning för att få dem.
– Men vad som krävs för att få ett jobb är en sak. Vad som krävs för att utföra jobbet är något annat, konstaterar Thomas Carlén.
För att reda ut den saken gick han till de levnadsnivåundersökningar som Sofi på Stockholms universitet gör och som bygger på hur den som arbetar själv beskriver sitt jobb. De undersökningarna pekar på att 20-25 procent av jobben i Sverige kan sägas vara ”enkla” i den meningen att de inte kräver någon annan utbildning än grundskola för att utföras. Även SCB:s yrkesstatistik visar liknande nivåer.
– Därmed inte sagt att de är enkla att utföra. Det är ett ord som vår motpart använder. De ställer inte krav på gymnasiekompetens för att utföras, utan de ställer krav på andra färdigheter.

Det som hänt i Sverige och andra västländer är att antalet sökande på varje ledigt jobb ökat dramatiskt. I det läget har arbetsgivarna – som ändå måste göra ett urval – höjt kraven för att få jobbet. När allt fler sökande har längre utbildning börjar arbetsgivaren också ställa krav på längre utbildning.
Det behöver alltså inte betyda att jobben i sig kräver det för att utföras. Snarare är det så att det är allt för många sökande på varje ledigt jobb. Med ekonomisk terminologi kallas det utbildningsfelmatchning och det är en felfunktion i ekonomin och leder till en kostnad (underprestation) för både samhället och individen.
Denna felfunktion kan dessutom – om det under långt tid är för många arbetssökande – trissas upp så att arbetsgivaren börjar ställa allt mer långsökta krav på personliga egenskaper och så kallad social kompetens. Det kan handla om att vara självgående, flexibel, samarbetsvillig, ha lätt att lära, lösa problem, anpassa sig. Därtill kommer goda språkkunskaper, felfri svenska.

Studier från Karlstads universitet har visat att det inom privata tjänstesektorn till och med förekommer rena utseendekrav.
Vad är det för jobb det handlar om? Det är jobb på kaféer, restauranger, butiksjobb, taxi, städ.
– Det behöver absolut inte vara dåliga jobb, säger Thomas Carlén. Har de en schysst lön och om de ger möjlighet till kompetensutveckling så är det bra jobb.
Så problemet i Sverige (och andra västländer) är egentligen ett helt annat än det Svenskt Näringsliv lägger ner så mycket möda på att beskriva och hitta nyliberala lösningar på.
Det finns inte alls för få enkla jobb utan det finns för få kvalificerade jobb. Arbetskraften är överkvalificerad i förhållande till de jobb som skapas.

Det som hänt är något som ekonomer kallar för jobbpolarisering. Jobben i mellanskiktet som till stor del är tillsvidareanställningar på heltid försvinner medan låg- och högkvalificerade jobb växer och dessa är ofta tidsbegränsade och på deltid.
Risken i denna situation är att det växer fram ett helt nytt klassamhälle. Det är det LO-ekonomen Thomas Carlén vill motverka och sättet att motverka det är – trots risken för felmatchning – mer utbildning.
Det är vad han föreslår: mer satsningar på utbildning, men det måste var rätt utbildning.
– Vi behöver bättre fungerande yrkesprogram på gymnasiet och fler platser på yrkesvux. Vi behöver också utöka och vässa arbetsmarknadsutbildningen.
Det finns mängder av bristyrken så som byggnadsarbetare, verkstadsarbetare och styckare. Det saknas också lärare, läkare, sjuksköterskor och ingenjörer.
Han vill se en skola som förmår fler att gå både yrkesutbildningar och långa utbildningar, även elever med arbetarklassbakgrund. Det innebär att skolan måste bli mycket, mycket bättre än vad den är idag.

Thomas Carlén växte upp i Rönninge, och säger att hans generation enligt undersökningarna gick i en bättre gymnasieskola än dagens, åtminstone när det gäller kunskapsresultat.
Första jobbet fick han som gymnasieekonom på Akademibokhandeln, det var i början på 1990-talet. Därefter kom den ekonomiska krisen som förändrade Sverige.
Han blev arbetslös och började plugga nationalekonomi vid Stockholms universitet. Efter en tid med olika ekonomjobb kom han till LO-borgen.
– För mig var det som att komma hem. Min politiska övertygelse är till vänster och som ekonom kan jag inte få ett bättre jobb än här på LO, säger han.

När han läste på Stockholms universitet på 1990-talet var undervisningen präglad av nyliberala idéer: tron på marknadskrafterna dominerade totalt och facket såg som något som bara hämmade utvecklingen, men nu har det svängt, säger han.
– Allt fler ekonomer uppmärksammar betydelsen av jämlikhet, också tunga institutioner som OECD (industriländernas samarbetsorganisation) och internationella valutafonden (IMF).
LO-ekonomerna har en lång tradition av att utveckla ett ekonomiskt tänkande som syftar till att få ekonomin att fungera på bästa sätt för löntagarna, vilket innebär att den också måste fungera bra för företagen, men kanske inte alltid så som företagen skulle vilja om de fick bestämma allt själva.
Enkla jobb är en sådan fråga. Svenskt Näringsliv vill ha fler enkla jobb. LO vill inte ha det.