– När man får ont på grund av upprepat arbete och vet att man tidigare haft ont på samma sätt så ska man ta upp det med sin närmaste chef. Det är också viktigt att göra en anmälan till försäkringskassan, säger Minke Wersäll på Arbetsmiljöverket.

Tre år har gått sedan Arbetsmiljöverket fick i uppdrag av regeringen att förebygga att kvinnor slås ut från arbetslivet på grund av arbetsmiljörelaterade problem.
I slutet av februari presenterades slutrapporten för projektet ”Kvinnors arbetsmiljö”. Totalt 4 100 arbetsställen har inspekterats och krav på åtgärder har ställts. Två stora tillsynsinsatser som omfattar livsmedelsindustrin har gjorts. Den slutsats som dras är att det behövs ett jämställdhetsperspektiv i arbetsmiljöarbetet.
– Det vi säger är att det systematiska arbetsmiljöarbetet måste ha ett genusperspektiv. Vi måste prata om kvinnor och män för att få tillstånd förbättringar, förklarar Minke Wersäll, en av projektledarna.
Jag träffar henne på hennes arbetsrum på Arbetsmiljöverket i Stockholm. Egentligen jobbar hon på kontoret i Linköping men är utlånad till huvudkontoret för att arbeta med de frågor som lyfts fram i projektet.
Hon är en energisk kvinna som talar snabbt. Engagemanget går inte att ta miste på. Hon är helt inriktad på att komma tillrätta med problemet att kvinnor totalt sett har ett större ohälsotal än män.
– Tittar vi på historiken så beror det här till stor del på belastningsskador, understryker hon.
Hon konstaterar samtidigt att det kommer att ta tid innan genustänkandet får genomslag i arbetsmiljöarbetet.
– Det vi jobbar med nu är att implementera vad vi kommit fram till. Det vi pratar om är att ett jämställdhetsperspektiv ska genomsyra allt vi gör.

Projektet ”Kvinnors arbetsmiljö” har varit organiserat i två parallella spår, ett ergonomispår och ett genusspår. Minke Wersäll har varit ansvarig för det förstnämnda spåret. Så har hon också jobbat som både sjukgymnast och ergonom innan hon fick jobb på Arbetsmiljöverket som arbetsmiljöinspektör.
– Jag har arbetat både med förebyggande insatser och rehabilitering. Jag har också jobbat en hel del med utbildning, berättar hon.
Livsmedelsindustrins problematiska arbetsmiljö är hon väl förtrogen med, både som sjukgymnast inom företagshälsovården och som arbetsmiljöinspektör.
– Det är en industri som är ganska så könssegregerad och där det finns mycket ensidigt och repetitivt arbete. Det är inte helt lätt att komma tillrätta med detta.
Hon konstaterar att det är en process att få tillstånd en förändring. Framför allt när det gäller könssegregeringen är det ofta kvinnor som utför det monotona och repetitiva arbetet.
– Det är viktigt att rotera så att man inte står och gör samma sak hela tiden. Drabbas man av besvär är det tyvärr så att de är där för att stanna. Ett sätt är också att arbetsgivaren erbjuder kompetensutveckling så att man får möjlighet att göra helt andra saker.

Hon berättar hur de gått tillväga när de varit ute och inspekterat, att de lagt tyngdpunkten på hur arbetsgivaren jobbar med systematiskt arbetsmiljöarbete.
– Vi har sedan tittat på sjukfrånvaron, på tillbudsrapporteringen, på olycksfallsrapporteringen och på arbetsskaderapporteringen. Det är grundläggande fakta som vi också velat ha uppdelade på män och kvinnor.
På så sätt har de kunnat synliggöra att kvinnor i högre grad än män är sjukskrivna på grund av belastningsskador och att kvinnor i högre grad jobbar med repetitivt arbete.
– Vad gör vi åt detta? Vi kan inte bara sitta och vänta på att folk ska bli sjuka. Det gäller att förebygga, och ska man förebygga belastningsskador så är det viktigt med riskbedömningar, säger hon och fortsätter:
– Här behövs verktyg. Ett sådant är Harm (hand-arm-riskbedömningsmetod) som använts av tillsynsmyndigheten i Nederländerna.
Det är faktiskt Minke Wersäll som personligen varit med om att hämta hit detta verktyg.
– Eftersom jag är född och uppvuxen i Nederländerna, kom till Sverige 1983, så fick jag i uppdrag att resa dit och lära mig mer om denna metod. Dokumentationen fanns nämligen bara på holländska.
Hon fann att det var ett bra sätt att gå tillväga och verktyget kom att bli en del av projektet.
– Slutresultatet blir att man får en poängsiffra och en referens som är röd, gul eller grön, som trafikljus. På så sätt är det lättare för arbetsgivare att förstå varför vissa saker leder till större risk för belastningar än andra. Utifrån den kunskapen kan de arbeta med förbättringar, vilket har varit väldigt uppskattat.

Samtidigt är hon medveten om att det finns arbetsgivare som tycker att det är komplicerat.
– Det är jättebra om man kan involvera företagshälsovården. Där finns kompetens både vad gäller kartläggning och åtgärder, säger hon och fortsätter:
– Företag tar in kompetens utifrån på en rad områden. Företagshälsovården kan sambandet mellan arbete och hälsa. Arbetsgivare tjänar också på att förebygga belastningsskador, framför allt i effektivitet och kvalitet men också i minskad sjukfrånvaro.
Hon betonar arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön och att det är viktigt att den som drabbas av värk säger till. Det är ingen lösning att ta värktabletter och fortsätta jobba.
– Det är inte hållbart och det måste man få arbetsgivaren att förstå. Det måste till förändringar i vad dessa kvinnor gör på jobbet, hur länge och hur ofta.

• Det kan vara så att man av olika skäl drar sig för att vända sig till arbetsgivaren. Finns det någon annan väg att gå för att få till stånd en förändring?
– Då ska man vända sig till skyddsombudet som kan lägga en 6:6a. Men det bästa är att ta upp det med sin närmsta chef. Ju fler som gör det desto mer ökar trycket på arbetsgivaren att vidta åtgärder.
• Är det möjligt att göra en tillbudsanmälan om man drabbas av värk på grund av repetitivt arbete?
– Absolut! Det är något som vi brukar lyfta fram när vi gör våra inspektioner. Tillbudsanmälningar är ett bra sätt att synliggöra risken för belastningsskada.