Bild:

Drömmen är att få ett skivkontrakt. Hittills har den hårdrockande mejeriarbetaren Bo Georgsson fått bekosta sina skivinspelningar själv. Det är en tuff bransch och hårdrock är inte ”inne” men vem vet, snart kanske det vänder…

[Ur nummer: 03/2003] Det bullrar rätt rejält inne i förpackningsavdelningen på Milko i Sundsvall. Det är här som Bo Georgsson jobbar. Men oljudet hindrar honom inte från att gå och fila på nya låtar.
– Tvärtom, här behöver man inte vara rädd för att någon hör en. Jag går ofta och gnolar för mig själv och kommer jag på något bra brukar jag skynda mig att försöka skriva ner det.
Musiken är ständigt närvarande, oavsett om han är på jobbet eller hemma.
– Texten är svårast att komma på. Melodin leker jag ofta fram på gitarren. Periodvis producerar jag mycket, ibland blir det ingenting.
Han är helt självlärd. Förutom att han sjunger och spelar gitarr så behärskar han en rad andra instrument. Det är hårdrock som gäller.
– Men inte den allra hårdaste typen av hårdrock, utan den som är mer melodiös och har rötter i 80- och 90-tal. Förebilder är Sweet, Judas Priest och Steel House Lane.
När vi träffas har han varit igång på jobbet sedan fem på morgonen. Fram till åtta har det varit ganska körigt, nu ett par timmar senare är det lite lugnare. Bo, eller Bosse som de flesta kallar honom, har jobbat här på mejeriet i snart femton år. Han är yngst av fem bröder, fyra av dem arbetar på mejeriet och alla är de med i Livs.
– De brukar skoja med oss att vi ska ta över mejeriet för det är rena familjeföretaget om man ser till alla oss syskon som arbetar här.

Storebror spelar punk
Och två av dem håller på med musik. Egentligen tyckte han att jag borde intervjua hans storebror som spelar i ett punkband, att det vore mer intressant. Efter viss övertalning ställer han till slut upp själv. Han är med andra ord inte den typen som vill framhäva sig utan är mer återhållsam när det gäller de egna bedrifterna. Men han är verkligen värd att lyfta fram.
Det är ingen lätt bransch han gett sig in på. Han kämpar på så gott det går för att nå ut till en bredare publik och har skickat sina låtar till olika bolag men ännu inte fått napp.
– Jag har fått sådan där standardsvar som de flesta får, men ett tyskt bolag svarade mer positivt och bad att få se mer material, så vi får se vad det kan leda till.
En väg har också varit att spela in sina låtar i studio och ge ut skivor i egen regi. Det är dock ganska dyrt så det har bara blivit två hittills med en handfull låtar på varje.
– Det är värt pengarna för det är en enorm tillfredsställelse att få spela in musik man gjort helt själv.
Den första skivan gav han ut för ett par år sedan och det var en hyllning till hemstaden Sundsvall och bar titeln ”City in my heart”.
– Andra texter jag skrivit har handlat om Bermuda-triangeln, om tid och så det som de flesta skriver om: kärlek.
Allt han hittills skrivit har varit på engelska förutom en svensk låt som handlade om en kompis som gått bort.
– På något sätt är det enklare att uttrycka sig på engelska. Det blir inte lika fjantigt, man är väl mindre kräsen helt enkelt.
Hans artistnamn är ”Madcap”.
– Det betyder galenpanna eller yrhjärna. Jag fastnade för det namnet när jag satt och slog i lexikonet.
Han har hållit på sedan 1998 och skrivit egen musik. Innan spelade han trummor i ett band, hela 80-talet fram till 1993. Men så kom barnen, fyra ganska tätt på varandra, och tiden räckte inte till. Så han hoppade av bandet.
– Det var faktiskt tack vare en arbetsledare som jag kom att börja göra egen musik. Jag hade gjort några låtar med hjälp av en plastgitarr för barn som jag spelade för honom. Och med hjälp av en portastudio som han hade spelade han in det jag gjort och jag fann att det var riktigt hyfsat och fick en puff att fortsätta.

Med i en rocktävling
Nyligen ställde han också upp i en rocktävling, CityLink 2002. Det var första gången som han uppträdde med sin egen musik.
– Att stå längst fram på scen 35 år gammal, det var något helt annat än när jag spelade trummor i en grupp, då höll jag mig mer i bakgrunden. Och till skillnad från då så var jag nu rejält nervös, men det var inte värre än att jag kan tänka mig att göra om det igen.
Det han hoppas på härnäst är att få uppträda i Sundsvall när det blir dags för den årliga gatufesten. Det brukar finnas en demoscen som man kan anmäla sig till. Har man tur får man chansen.
– Det här är en riktig musikstad men det är ännu inget band härifrån som slagit igenom.
Vem vet kanske är det hans tur snart…

Namn: Bo ”Bosse” Georgsson
Ålder: 35 år
Yrke: Mejeriarbetare på Milko i Sundsvall
Familj: Gift och fyra barn
Fritidsintresse:  Musik och om tiden räcker till styrketräning. (Har varit Norrlandsmästare i brottning…)
Ser på bio: Dåligt med det förutom de filmer jag sett med barnen.
Favoritmat: Fläskfilé med potatisgratäng
Ser på TV: Framför allt action och komedier.
Vad gör du om tio år: Jag har en känsla av att jag jobbar kvar här, det är lätt att bli fast och jag trivs dessutom väldigt bra.