Drivs av viljan att hjälpa andra

Nr 4/2018

I tolv veckor var Henrik Enblom volontär på ett barnhem i Tanzania. En dröm som han länge haft gick därmed i uppfyllelse. Nu är han tillbaka på Fazers bageri i Eskilstuna men snart bär det av igen.
– Planen är att åka tillbaka till Tanzania innan sommaren. Men den här gången kommer jag bara att stanna tre veckor, kanske inte så bara men om man jämför med tolv veckor så är det inte så lång tid.
Vi sitter i ett konferensrum på Henrik Enbloms arbetsplats. Det har snart gått två månader sedan han var iväg som volontär. Vardagen är nu i kapp honom. Han jobbar i personalpoolen men just denna dag har han tagit ut facklig tid för att skriva protokoll.
En fråga som direkt infinner sig är vad som fick honom att ge sig iväg som volontär.
– Jag har fått den frågan flera gånger, men har inte lyckats ge något klockrent svar. Det som motiverat mig är viljan att hjälpa andra. Då infinner sig följdfrågan varför jag inte gör detta i Sverige vilket skulle vara betydligt enklare, säger han och fortsätter:
– Men det har jag gjort. Jag var tidigare aktiv inom KFUM och engagerad i att hjälpa ungdomar i Eskilstuna. Jag var bland annat med om att ordna disko för att de skulle ha något vettigt att göra på helgerna.
Han berättar att han länge velat ge sig iväg som volontär, men att det inte blivit av fast det inte funnits något som hindrat honom. Förra våren tog han tag i det hela på allvar och började aktivt söka på nätet efter volontärresor.
– Från början var jag ute efter något socialt uppsökande projekt, som att hjälpa gatubarn, men det var svårt att hitta. Det fanns i Sydamerika, men jag talar varken spanska eller portugisiska.

Till slut bestämde han sig för att söka sig till ett engelskspråkigt land och fastnade för en volontärresebyrå som förmedlade resor till Tanzania som det var en vettig prislapp på.
–  Åker man iväg som jag gjorde så får man betala allt själv både resa, boende och mat.
Han berättar att det är lite av en djungel när det gäller de som förmedlar volontärjobb. Han gjorde en hel del research för att försäkra sig om att de var seriösa som han hade att göra med.
– Det blev hur bra som helst. Jag hade inga som helst problem utan allt flöt på som det var tänkt.
I tolv veckor arbetade han på ett barnhem i Arusha i nordöstra Tanzania där det bodde ett 30-tal barn och dit ett 30-tal barn kom varje dag, alla i åldrarna fyra till nio år. Tack vare sparad semester, komp och att han beviljades tjänstledighet i fem veckor, så kunde han vara borta så pass länge.
–  Det var jag ganska ensam om. De andra var där betydligt kortare tid. Jag som är 34 år var också lite äldre, de flesta andra volontärerna var runt 20 år.
Det fanns fördelar med detta.
–  Jag tror jag lärde mig betydligt mer än de som bara stannade en kort tid. Det gällde även min kontakt med barnen även om det var viktigt att hålla viss distans. Det är något som det pratas mycket om bland volontärer, att barn far illa av att knyta kontakt med volontärer som hela tiden försvinner.

På sätt och vis förstod han hur barnen kände sig. Han upplevde själv hur jobbigt det var att lära känna volontärer som hela tiden kom och gick.
– I gengäld fick jag vänner bland lokalbefolkningen. Vandrarhemmet där jag bodde låg vägg i vägg med en sportbar. Jag gillar fotboll och det gör de i Tanzania också. Så jag träffade många som kom till baren för att kolla fotboll på teve, handlade mycket om Premier League.
Så när han återvänder framåt våren är det både för att hälsa på alla på barnhemmet men också för att träffa sina nyvunna vänner.

Han har många fina minnen. Det bästa minnet är när han och två andra svenska volontärer fick ett infall att ta med alla barnen på bio inne i stan.
–  Vi hade gjort upp med puben där vi brukade se film på tisdagar att visa film för barnen på barnhemmet. De ordnade fram Lejonkungen och vi fixade en buss.
Han glömmer aldrig när de kom för att hämta de förväntansfulla barnen som alla var finklädda.
– Det var en jättestor grej som vi tog dem på, säkert årets händelse som det pratades länge om.
Det är ganska så känt på bageriet att han varit iväg. Det är många arbetskamrater som följt honom på Facebook och som också hörsammat de insamlingar han gjort till barnen på barnhemmet.
–  Jag var noga med att lägga upp kvitton och visa bilder på vart pengarna gick. Det är många som nu är nyfikna och som frågar mycket om hur det var. Det finns också de som säger att de skulle vilja åka iväg men än har ingen kommit till skott.
malin klingzell-brulin

Relaterade artiklar