Inger och Margaretha Pettersson tror knappt att det är sant att det snart är dags att gå i pension. De säger att de kommer att få nypa sig själva i armen. Inte konstigt om man jobbat 42 år på samma ställe och knappt varit borta en enda dag.

Det är till att börja med lite svårt att hitta någonstans att prata ostört. Systrarna far runt som skottspolar och hittar till slut ett ledigt rum. Det märks att de efter 42 år kan fabriken utan och innan. De är två mycket energiska kvinnor, Inger och Margaretha Pettersson. De är också otroligt lika då de är enäggstvillingar. En viktig skillnad som inte syns utanpå, är att Inger är storasyster, kom fem minuter före Margaretha.
– Jag borde få gå före dig i pension också, skämtar Inger.
Men så är det naturligtvis inte. Den 19 december arbetar de båda sin sista arbetsdag på Orklas fabrik i Örebro. De är då 63 år fyllda. De har sparat en längre tid för att det ska vara möjligt. De låter förstå att det inte är helt lätt då de är låginkomsttagare.
– Det kommer att kosta att gå tidigare i pension men det vägs upp av en bättre livskvalité, säger Margaretha.

Inger skjuter in att de har jobbat på golvet i många år och att det känns i kroppen. Att de båda är utslitna blir allt mer påtagligt. De försöker hålla värken stången genom att smörja in sig med smärtstillande salva. De har ont i handleder, axlar, armbågar och höfter, ja, sanningen är att de i stort sett har ont lite överallt om de börjar känna efter.
– Det är svårt för någon utomförstående att förstå vidden av att ha haft ett fabriksarbete hela livet, säger Inger.
De ser verkligen fram emot pensioneringen. Det är inte mycket de varit borta, de har varken varit barnlediga eller sjukskrivna i någon större utsträckning. De går upp klockan 4.15 när de arbetar och 7 när de är lediga.
– Vi har varit väldigt plikttrogna. Jag tror att vi försovit oss totalt tre gånger och då har det berott på att klockan strejkat på grund av elavbrott. Numera har vi en klocka som går på batterier, berättar de.
Deras arbete har förändrats ganska mycket över tid. Förr var det mesta manuellt. Idag är det mesta av arbetet automatiserat.
– På sätt och vis har jobbet därmed blivit lättare men samtidigt tvingas vi städa betydligt mer än vad vi gjorde tidigare eftersom det är så korta serier och produktionen slimmats.
De arbetar i paketeringen. Det är i stort sett endast kvinnor som jobbar där. De vet inte riktigt varför det är så. Kanske för att männen haft svårare än kvinnorna med att klara av det enformiga och låsta jobbet. De har visserligen en jämställdhetsplan men inte mycket har hänt.
– Vi står och stampar på samma ställe, säger Inger och får medhåll av Margaretha.
De talar ganska så snabbt och ofta i mun på varandra. Det är som om de i stort sett vet vad den andre kommer att säga.
– Vi kan läsa varandras tankar. Det blir så när man är så nära varandra som vi är, förklarar de båda.
De både jobbar och bor ihop. De berättar att de haft pojkvänner med det har inte varit några långvariga förhållanden. De har helt enkelt inte haft tid. De har också så många fritidsintressen som de vill hinna med. De gillar att sy, sticka, klä om möbler, snickra men också att måla tavlor.
– Vi kan allt, skojar Margaretha.